Scott Joplins musik omfattar över 40 ragtimestycken, en ragtimebalett och två operor, och hans Maple Leaf Rag från 1899 blev genrens första och mest inflytelserika hit. Han skrev för pianot i salongen men tänkte som en klassisk tonsättare, och hans rags spelas fortfarande medan det mesta av samtidens ragtime är bortglömt.
Vad är ragtime?
Ragtime är en amerikansk pianogenre från 1890-talet där en synkoperad melodi läggs ovanpå en stadig, marscherande basrytm. Vänster hand håller pulsen med bastoner på de betonade slagen och ackord däremellan, ungefär som en mässingsorkester på parad. Höger hand gör motsatsen och skjuter melodins betoningar så att de hamnar mellan slagen.
Det är den förskjutningen som kallas synkop, en betoning som landar där örat inte väntar sig den. En melodi som hela tiden kommer lite för tidigt mot en bas som aldrig vacklar ger den haltande, gungande känslan som gett genren namn: musiken låter ”ragged”, trasig i rytmen. Ett enskilt stycke kallas en rag.
Tidigare populärmusik som marscher och salongsvalser lät melodi och ackompanjemang betona samma slag. Ragtime ställde dem mot varandra, och därmed blev rytmen själva poängen. Det var den spänningen Joplin förfinade, med tydligare form och mer genomarbetade stämmor än de flesta kollegerna.
Genren växte fram i Mellanvästern, särskilt i Missouri, där pianister spelade på barer, klubbar och dansställen. Den rytmiska grammatiken lånade från afroamerikansk musiktradition och marschmusik och fördes senare vidare in i jazzen, en av många länkar i hur musikgenrer har vuxit fram ur varandra genom historien.
Varför Maple Leaf Rag blev en vändpunkt
Maple Leaf Rag från 1899 blev ragtimens första stora hit och gjorde Joplin till genrens namn. Stycket var svårare än det mesta som såldes som noter för hemmapianister, men det sålde ändå, och det blev mallen som andra ragtimekompositörer mätte sig mot.
Minst lika viktig var affären. Joplin anlitade en advokat för att få en royalty på en cent per såld kopia, och Classic FM beskriver hur rägen sedan blev hans första stora genombrott och hur hans namn kom att bli synonymt med ragtime. Det vanliga var att en pianokompositör sålde sitt stycke för en engångssumma och sedan inte såg något mer av förtjänsten. En cent låter lite, men sålde stycket 100 000 exemplar blev det 1 000 dollar till honom. Avtalet gav honom en löpande inkomst så länge musiken sålde.
Han såg sin musik som verk och inte som förbrukningsvara. I noterna uppmanade han ofta pianister att inte spela ragtime för fort.

Vad skrev Joplin?
Treemonisha är hans största verk.
Ragtimestycken
Antalet beror på hur man räknar. Wikipedia anger över 40 ragtimestycken, en ragtimebalett och två operor, medan andra räkningar som tar med samarbeten och mindre stycken kommer högre. Kärnan är rags för solopiano i en fast form med flera kontrasterande avsnitt, där varje avsnitt brukar upprepas. Det erkännande han aldrig fick i livet kom långt efteråt, med ett postumt Pulitzerpris 1976.
| Verk | Form | Vad verket står för |
|---|---|---|
| Maple Leaf Rag | Rag för piano | Genombrottet 1899 och genrens mest inflytelserika stycke |
| The Entertainer | Rag för piano | Den rag som de flesta i dag känner igen först |
| The Ragtime Dance | Ragtimebalett | Försöket att flytta ragtime från pianot till dansscenen |
| A Guest of Honor | Opera | Hans första opera, vars noter har gått förlorade |
| Treemonisha | Opera | Huvudverket, återfunnet 1970 och helt uppfört 1972 |
Scenverk
Joplin ville visa att ragtimens rytmer kunde bära dans och dramatik, inte bara tre minuter vid pianot. Treemonisha fick vänta längst: operan återfanns först 1970 och uppfördes i sin helhet för första gången den 27 januari 1972, långt efter tonsättarens död.
Den som vill spela själv kan börja med Maple Leaf Rag i lugnt tempo, som han ville. Den som hellre lyssnar kan ta en inspelning av Treemonisha.


Lämna ett svar