Primitivt och progressivt i samma 2,2 kilo brons

Verkstad med gamla handverktyg och digital utrustning, en hantverkare i bakgrunden speglar primitivt och progressivt.

Nebra sky disc är en bronsskiva på 30 centimeter i diameter som väger 2,2 kilo och hittades 1999 nära orten Nebra i östra Tyskland. Den dateras till ungefär 1800 till 1600 före Kristus och bär guldinlägg som brukar tolkas som sol eller fullmåne, en månskära och ett antal stjärnor, varav sju sitter tätt ihop i en klunga som med stor sannolikhet är Pleiaderna. Primitivt och progressivt sitter bokstavligen på samma föremål. Bilderna är grovt enkla, nästan som klippta ur guldfolie av ett barn. Vinklarna mellan dem är uppmätta.

Det är den kombinationen som gör skivan svår att skaka av sig. Den ser gammal och klumpig ut. Sedan börjar man mäta.

82 grader guld längs kanten

På skivans sidor sattes två guldbågar fast, och varje båge täcker exakt 82 grader av omkretsen. Det är ingen slump. På 51 grader nordlig bredd, alltså precis där fyndplatsen ligger, är vinkeln mellan solens uppgångspunkt vid sommarsolståndet och vid vintersolståndet just 82 grader.

Med andra ord: bågarna markerar solens ytterlägen på horisonten. Den som höll skivan i handen och riktade den mot en känd punkt i landskapet hade en modell av solens årsgång i miniatyr. Att någon för 3 500 år sedan kunde bestämma den vinkeln kräver flera års systematiska observationer från samma plats. Man kan inte gissa fram 82 grader.

Under bågarna, längst ner på skivan, sitter ett tredje guldföremål som ofta kallas solbåten. Den har också tolkats som regnbåge, norrsken eller komet. Ingen vet.

Primitivt och progressivt i samma artefakt

Det är lätt att läsa bronsåldern som ett förstadium. Ingen skrift, inga siffror, ingen matematik som vi känner den. Ändå bär skivan kunskap som förutsätter långsiktig datainsamling och ett sätt att föra den vidare mellan generationer.

Skillnaden mot äldre astronomi i regionen är att den här kunskapen kunde bäras. Anläggningar som Goseck Circle och Pömmelte var fasta i marken. De fungerade på en enda plats, för dem som kom dit. En bronsskiva på drygt två kilo kunde flyttas mellan byar, visas upp, kopieras och diskuteras. Astronomi blev portabel.

Den kulturen kallas Únětice och sträckte sig över stora delar av Centraleuropa mellan omkring 2300 och 1600 före Kristus. Arkeologiska sammanställningar räknar drygt 1 400 dokumenterade platser i Tjeckien och Slovakien, ungefär 550 i Polen och runt 500 i Tyskland. Det var inte en isolerad by med en klok gubbe. Det var ett nätverk.

Guldet kom från Cornwall

Spårämnesanalyser med röntgenfluorescens har gjort det möjligt att peka ut var metallerna kom från, eftersom malm från olika fyndigheter bär olika kemiska fingeravtryck. Resultatet placerar det äldsta guldskiktet på skivan vid River Carnon i Cornwall i sydvästra England. Guldet som tillfördes senare kom istället från Karpaterna.

Det säger något om avstånden. Metall från Brittiska öarna hamnade i ett hantverkarhus i det som nu är Sachsen-Anhalt, och när skivan senare byggdes om användes guld från ett helt annat håll. Handelsvägarna fanns, de var långa och de förändrades över tid.

Väderbitna händer undersöker ett litet guldfragment med lupp, ett exempel på primitivt och progressivt hantverk i möte.

Skivan byggdes om fyra gånger

Nebra sky disc är inte ett färdigt föremål som legat orört. Arkeologerna räknar med fyra bearbetningsfaser, och varje fas ändrade vad skivan visade.

FasVad som hände
1Sol eller fullmåne, månskära och stjärnorna sätts på plats
2Horisontbågarna läggs till, två stjärnor flyttas för att ge plats
3Den nedre bågen, solbåten, monteras
4Hål stansas längs kanten och en av bågarna avlägsnas

När skivan lades i jorden hade den mellan 38 och 40 hål runt omkretsen. Vad de användes till är oklart. De kan ha varit fästpunkter för att spänna upp skivan mot ett underlag, siktpunkter vid observation, eller en del av en ritual när föremålet togs ur bruk.

Det intressanta är principen. Innehållet uppdaterades. Någon tyckte att skivan behövde visa mer, eller annat, och gjorde om den. Det är arbetssättet hos någon som använder ett instrument, inte hos någon som förvarar en helig relik.

Från illegal utgrävning till polisinsats i Basel

Fyndet gjordes av två skattletare med metalldetektor, utan tillstånd, i en dokumenterad förhistorisk anläggning på Mittelberg. De sålde skivan vidare, och den passerade flera händer på den svarta marknaden innan den återfördes vid en polisiär insats i Schweiz 2002. En tysk domstol dömde året därpå de två fyndarna till sex respektive tolv månaders fängelse.

Skadan var redan gjord. Vid en illegal utgrävning försvinner sammanhanget: exakt hur föremålen låg i förhållande till varandra, vilka jordlager de kom ur, vad som låg intill. Den informationen är ofta viktigare än objektet självt. Här räddades en del av den i efterhand genom att museet i Halle grävde ut platsen på nytt och kunde bekräfta att fyndarnas berättelse stämde, samt att skivan legat tillsammans med två bronssvärd, yxor, en huggmejsel och armringar.

Radiokoldatering av björkbark från svärdsskaften gav intervallet 1600 till 1560 före Kristus för nedläggningen. Det är alltså tidpunkten då fyndet grävdes ner, inte nödvändigtvis när skivan tillverkades. Metallanalysen och tillverkningsfaserna pekar mot att den var betydligt äldre än så när den hamnade i marken.

UNESCO förde i juni 2013 in skivan i Memory of the World International Register och beskrev den som ett av 1900-talets viktigaste arkeologiska fynd.

Polis undersöker upprört jordparti med ficklampa vid gränd i gammal stadskärna, tema Primitivt och progressivt

Frågorna som analyserna inte kan svara på

Vi vet var metallerna kom från, när fyndet lades ner och hur många gånger skivan gjordes om. Vi vet inte vad den användes till. Var den ett arbetsredskap för att hålla koll på när man skulle såa och skörda, eller ett maktföremål som visade att ägaren behärskade himlens ordning? Båda tolkningarna funkar med det vi har, och de utesluter inte varandra.

Samma osäkerhet gäller detaljerna. Den nedre guldbågen kan vara en båt, ett väderfenomen eller något helt annat. Hålen kan ha haft en praktisk funktion eller en rituell. Att en så noggrant tillverkad sak inte kommer med bruksanvisning är själva poängen med förhistorisk arkeologi: föremålet finns kvar, men tankarna kring det gick i graven med dem som hade dem.

Det som ändå går att ta med sig är att skivan gjordes om. Fyra gånger flyttades stjärnor, adderades bågar och stansades hål, eftersom någon ansåg att bilden av himlen behövde justeras. Kunskapen var inte färdig, och den som ägde den behandlade den som något att arbeta vidare på. Det är den mest moderna egenskapen hos ett 3 500 år gammalt bronsföremål.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *