Paul McCartney satte sig ner med Paul Mescal för att visa hur ett gitarrparti skulle spelas. Efter en stund var rollerna ombytta. ”He knew it better than I did!” konstaterade McCartney efteråt, med den blandning av förvåning och stolthet som bara en 83-åring kan ha inför någon som pluggat hans eget material.
Mescal ska spela McCartney i en av fyra biografiska filmer om Beatles-medlemmarna som planeras till 2028. Scenen med gitarren är en kul anekdot, men den säger också något större om vad som händer med en låtkatalog efter sextio år: den finns numera bevarad i en detaljnivå som gör att andra kan kunna den bättre än den som skrev den.
Paul McCartney om att spela gitarr med Paul Mescal
Mötet ägde rum inför inspelningarna av filmprojektet. Tanken var enkel: mannen som skrev låtarna visar skådespelaren hur de ska sitta i händerna. Mescal hade redan gjort jobbet.
McCartney tog upp episoden när han pratade om det nya albumet och sitt liv i Liverpool. Han beskrev det som roligt snarare än pinsamt, och det är ungefär den tonen han har i hela intervjun: nyfiken på vad nästa generation gör med materialet istället för svartsjuk om det.
Därför kan en skådespelare kunna låten bättre än upphovsmannen
Det låter som en paradox, men förklaringen är ganska mekanisk. McCartney har spelat de här låtarna live sedan sextiotalet. Under så lång tid förändras de. Ett fingersättningsval blir bekvämare, ett ackord förenklas för att handen ska hinna med, ett riff hamnar en aning annorlunda för att bandet spelar i ett annat tempo. Han spelar låten som han minns den, inte som den lät på bandet en viss eftermiddag 1965.
En skådespelare gör tvärtom. Facit är inspelningen.
Den som ska framstå som trovärdig i bild saktar ner originalet, lyssnar takt för takt och lär sig exakt vad som händer i just den versionen. Till det kommer bildmaterialet. Peter Jacksons åtta timmar långa dokumentär om sessionerna till Let It Be visar handpositioner, kapodaster och gitarrbyten i närbild, timme efter timme. Ett sådant studiematerial fanns inte tillgängligt för allmänheten tidigare, och det räcker långt för den som vill kopiera ett spelsätt.
En extra svårighet: McCartney är vänsterhänt. Den som lär sig av filmklipp måste spegelvända allt han gör innan det går att härma. Att någon ändå kommer förbi honom i detaljkunskap om en enskild inspelning säger mer om hur väl dokumenterat Beatles-arkivet är än om McCartneys gitarrspel. I en intervju med BBC beskrev han både mötet med Mescal och hur mycket av hans eget förflutna som numera finns bevarat på band och film.
Fyra filmer 2028 och kravet på att allt ska stämma
Filmprojektet är ovanligt i sin uppläggning. Istället för en samlad biopic planeras fyra separata filmer, en för varje Beatle, med släpp 2028. Mescal har rollen som McCartney.
Formatet höjer ribban på detaljerna. När publiken kan jämföra varje scen med bevarat originalmaterial räcker det inte att skådespelaren håller gitarren rätt i ett par sekunder. Fanskaran vet vilken gitarr som användes när, vilket är precis därför gitarrlektionen blev vad den blev. Mescal hade förberett sig för en publik som kommer att frysa bilden.
Minnessångerna på ”The Boys of Dungeon Lane”
Parallellt med filmerna kom McCartneys nya album, med 14 spår och en påfallande spretig stiluppsättning. Låtarna handlar om barndomens Liverpool, fågelskådning vid Mersey och åren med de tre andra i bandet. Producent är Andrew Watt, som tidigare arbetat med Lady Gaga, Ozzy Osbourne och The Rolling Stones.
Två av spåren visar hur olika låtarna har uppstått:
- ”As You Lie There” skrevs 2020 under en session med Watt i Los Angeles, över grönt te.
- ”Lost Horizon” är en återupptäckt demo från början av 2000-talet, arkiverad av hans numera bortgångne ljudtekniker Eddie Klein.
Att en demo, alltså en tidig och ofta halvfärdig inspelning, kan plockas fram tjugo år senare och bli ett färdigt spår hänger ihop med samma sak som gitarrepisoden. Ingenting har slängts. Rolling Stone kallade resultatet ”a late-career masterpiece”, vilket säger något om hur väl arkivmaterialet håller.
Get Back skrev om historien om uppbrottet
Beatles spelade tillsammans mellan 1963 och 1970 och avslutade med Let It Be. I decennier levde bilden av McCartney som den som sprängde bandet, den kontrollerande i studion. Dokumentärens åtta timmar gav en annan bild: en grupp som skämtar, snubblar och bygger låtar tillsammans, med McCartney lika ofta som frustrerad medarbetare som chef.
För honom blev det en möjlighet att revidera sin egen självbild, inte bara publikens. Han har beskrivit hur befriande det var att se materialet utan årtiondens efterhandskonstruktioner ovanpå. Variety gick så långt som att kalla det nya albumet hans bästa på 2000-talet, och en del av den energin kommer sannolikt från att han inte längre behöver försvara sitt förflutna.
Han har heller inte slutat experimentera. Klassisk musik, lo-fi och danspop under aliaset The Fireman finns med i bagaget. Ett album om barndomsminnen från en 83-åring läses lätt som avsked, men det är i så fall ett avsked med fjorton spår i olika genrer.
Vem äger en låt när alla kan den?
Gitarrepisoden med Mescal är rolig just för att den vänder på en självklarhet. Vi utgår från att låtskrivaren är den yttersta auktoriteten på sitt eget verk. I praktiken är han den enda som har levt med låten i sextio år och därmed låtit den förändras, medan alla andra har haft ett fixerat original att plugga in.
Det gör inte hans version fel. Det gör bara att det finns två sanningar om samma låt: den inspelade och den levande. En musiker som tar sig an ett coverspår står inför samma val varje gång, kopiera skivan exakt eller spela låten som den känns i händerna just nu.
Lyssnar du på det nya albumet finns en enkel ingång som säger mer än de flesta recensioner. Ta ”Lost Horizon”, som började som en skiss i början av 2000-talet, och lyssna på hur den har fått åldras innan den blev färdig. Det är samma princip som gjorde att en skådespelare kunde överraska McCartney på hans egen gitarr: ingenting i det här materialet är låst i tiden, och det som sparas kommer förr eller senare tillbaka i någon annans händer.
Lämna ett svar