Copyright © 2000 Folke Rabe och Sveriges Radio.
Offentligt återgivande - helt eller delvis - utan upphovsrättsinnehavarnas skriftliga medgivande är förbjudet.


Folke Rabe: Ljud är en atmosfärisk störning och musik är organiserat ljud. Fem radioprogram om Edgard Varèse.

Varèse 1/5, manuskript: Uppväxt i Frankrike och Italien.
Första sändning 6 november 2000, Sveriges Radio P2. Lätt bearbetning 2006 inför publicering på hemsida.

INSLAG 1, CD:
Edgard Varèse: Amériques, från början.
Concertgebouw-orkestern, dir: Riccardo Chailly, från början, tonas efter 1'20

FR:
Det här är historien om en av 1900-talets mest originella tonsättare som samtidigt var en man som det mesta gick åt pipan för:

* Nästan alla hans ungdomsverk - hälften av hans totala produktion - försvann i en eldsvåda och vad som återstod brände han själv upp.

* Många verk påbörjades men förblev ofullbordade.

* De flesta av hans större verk fick vänta flera år på sina uruppföranden, men när det så äntligen var dags kallade han det själv för ”en första klassens begravning” eftersom han inte räknade med ytterligare framföranden.

* Han förutspåddes en lysande karriär som orkesterdirigent men framträdde i den egenskapen bara vid ungefär lika många tillfällen som vi har fingrar på ena handen.

* Han kom tidigt fram till att hans kompositionsidéer krävde nya uttrycksmedel - nya instrument - men de kom han inte åt förrän i 70-årsåldern om ens då.

* Han försökte få någon födkrok att försörja sig på, men det lyckades aldrig.

Inte underligt att han periodvis var lamslagen av psykiska depressioner, men de kanske också var en följd av hans svåra uppväxtförhållanden, eller kanske helt enkelt av motsättningarna i hans personlighet.

Ja, det är många frågetecken omkring Edgard Varèse, och inte verkar han alltid ha varit så angelägen om att bidra till att de rätades ut heller. Såhär sade han 1947:

INSLAG 2:
Röst föreställande EV: ”Jag tror att det är hög tid att ägna större uppmärksamhet åt musiken själv än åt människan bakom verket, och vad beträffar data om uruppförande eller dylikt betraktar jag detta enbart som något onödigt, som en pedantisk nekrofili.” 0'15

FR:
Jo, han var snabb och skarp i tanken och hade lätt för slagkraftiga och drastiska formuleringar. Och här borde jag väl egentligen känna mig förhindrad att fortsätta. Men jag tror ändå vi ska försöka komma Varèse lite närmare i denna serie om fem radioprogram, och vi ska sannerligen ägna oss åt hans musik också, även om det blir lite magert i starten; helt enkelt därför att så få av hans tidiga verk är bevarade.

1965 - samma år som han dog - träffade jag Varèse i New York och fick en intervju med honom. De här programmen bygger i någon mån på den intervjun och på mer sentida samtal med folk som kände honom, och så förstås material från arkiv och bibliotek. Men låt oss nu börja från början.

* * * * *

Varèse är namnet på en stad i Piemonte i nordvästra Italien, och det är från dessa fransk-italienska gränstrakter hans släkt på pappans sida kommer. Mammans familj kom från Bourgogne i östra Frankrike. Edgard Varèse föddes i Paris 1883 men blev redan som baby av okänd anledning utackorderad till sin morfars bror som var smed i en by i Bourgogne.

LJUDEFFEKT I BAKGRUNDEN:
/ Stilla porlande flod, fåglar och något koråmande på avstånd. Svagt!/

FR:
Där fick han växa upp under harmoniska förhållanden, och under hela sitt liv mindes han med värme den lilla byn Le Villars vid floden Saône med dess vinbönder och klosterkyrkan från 1100-talet. I 5-6-års-åldern promenerade han gärna utefter floden till den närbelägna staden Tournus med klosterkyrkan Saint-Philibert…

LJUDEFFEKT/MUSIK:
/mixa över till körsats av Josquin des Pres. Svagt!/

FR forts:
…där han tillsammans med en kompis utforskade kryptor och korsgångar. Och långskeppet! Där fick han tidiga intryck som han aldrig glömde. Genom hela livet skulle han som ledare av amatörkörer ägna sig åt tidig vokalpolyfoni. Till sin hustru Louise sade han en gång:

INSLAG 3:
Röst EV: ”Om det finns någon styrka eller skönhet i min musik, så har jag Saint-Philibert att tacka för det.” 0'10

FR:
Och Louise tillade: ”Bourgogne och Frankrike över huvud taget har så många romanska klosterkyrkor från tio- och elvahundratalen, så det är inte konstigt att Varèse inte hade något behov av 1700-talet och rokoko.”

/Musik bort/

Mammans släktingar i byn Le Villars var ett ljust barndomsminne och han återvände dit många gånger i vuxen ålder. Intrycken skulle också komma att omsättas i musik. 1906 - när han var 23 år - komponerade han en ”Rhapsodie Romane”. Det partituret, liksom alla Varèses ungdomsverk, är förkommet. Men man ska nog inte föreställa sig att det var någon medeltidsromantisk symfonisk dikt med religiösa stämningar. Det vore olikt Varèse. Hans elev Chou Wen-Chung berättar att stycket var inspirerat av romansk arkitektur men på ett mer abstrakt sätt: Han ville i musik gestalta idén om kontrollerad gravitation och användandet av motställda men ömsesidigt stabiliserande spänningar.

Två år senare tillkom ungdomstidens mest betydande orkesterverk. Han kallade stycket Bourgogne och dedicerade det till Claude Cortot - morfadern - som han hade ett alldeles speciellt varmt förhållande till. Cortot, förresten. Det namnet låter väl bekant för musikintresserade!? Det fanns en berömd pianist, Alfred Cortot. Han var kusin till Varèse men förhållandet dem emellan var inte alls särskilt hjärtligt…

När det blev dags att börja skolan fick Varèse flytta in igen hos föräldrarna och syskonen i Paris. Nu började en olycklig tid. Han vantrivdes i skolan och hatade sin far som förtryckte och slog honom. Han tycks inte ha hyst så varma känslor för mamman heller. Långt fram i vuxen ålder kunde han - när han tänkte på pappan - bli rasande och skrika ”Jag borde ha dödat det där svinet”.

Efter några år flyttade familjen till Turin i Italien där pappa bergsingenjören hade affärsintressen. Varèse vantrivdes ännu mer, men när den älskade morfadern lite senare flyttade efter till Turin blev livet mer uthärdligt. Morfar tog med honom till Operan, och det finns också en uppgift om att de reste till Paris tillsammans 1889 för att besöka Världsutställningen. I så fall kan Varèse möjligen ha hört den javanesiska gamelan-ensemble som gästspelade på utställningen och som gjorde ett så starkt intryck på Debussy. Och det kan i så fall också ha varit det första fröet till det stora intresse för slagverk som Varèse skulle komma att utveckla långt senare.

I Turin började Varèses musiktalang ge sig till känna. Han lärde sig spela piano på egen hand och gjorde sina första kompositionsförsök i elvaårsåldern. När han var sjutton började han ta lektioner hos direktören för stadens konservatorium och fick ibland hjälpa till som slagverkare i operaorkestern. Vid ett tillfälle fick han t o m hoppa in som sjukvikarie för dirigenten på en repetition av Rigoletto.

Men han hade det ändå svårt i Turin. Han avskydde sitt italienska påbrå eftersom han förknippade det med sin auktoritäre far. Mästrande fadersgestalter var något Varèse aldrig kunde tåla, och när han senare i livet råkade ut för sådana, ledde det alltid till att relationen snabbt övergick i våldsam konflikt och sedan brytning. Men förhållandet mellan föräldrarna tycks också ha varit präglat av brutalitet. När Edgard Varèse var fjorton år låg mamman på sitt yttersta, bara trettioett år gammal. Hon kallade honom till sig och bad honom skydda sina yngre syskon. ”Din far är en mördare!”, sade hon.

Mamman dog och pappan hittade snart en ny fru, men när han vid ett tillfälle blev våldsam också mot henne, då gick det inte längre. Varèse trädde emellan och klådde upp sin far. Brytningen var ett faktum och sonen stack till Paris. Senare sökte pappan upp honom, men Varèse vägrade att träffa honom. De återsågs aldrig mer.

Under tiden i Turin hörde Varèse för första gången en symfonikonsert.

INSLAG 4, CD:
Debussy, Claude: Prélude à l'après-midi d'un faune, tonas efter 2'45

FR:
Det var den berömda Paris-orkestern Concerts Colonne som gästspelade med bl a Debussys ”Preludium till en Fauns Eftermiddag” (men här hörde vi Pierre Boulez dirigera Cleveland-orkestern). Senare - en bit in på 1900-talet - skulle Varèse komma att träffa Debussy och en varm vänskap uppstod dem emellan. Ett annat verk som vid samma tid gjorde starkt intryck på Varèse var Jean Sibelius' ”Tuonelas svan”. Också Sibelius skulle Varèse komma att träffa längre fram under sin tid hos Busoni i Berlin, men mer om det i nästa del av den här programserien.

Men - som sagt - Varèse lämnade föräldrahemmet i vredesmod och slog sig ned i Paris. Året var 1903 - nytt sekel, alltså - och Paris var ett centrum i en värld som vädrade morgonluft. Bröderna Wright flög för första gången med sitt flygplan. Kvantteori och radioaktivitet diskuterades medan Einstein och Bertrand Russell arbetade på sina epokgörande teorier.

Debussy hade just gjort skandal med sin opera ”Pelléas och Mélisande” och Erik Satie komponerade sina ”Stycken i päronform”. Men annars föredrog parisarna mer konventionell musik av t ex Saint-Saëns, Lalo, d'Indy, Widor och Paul Dukas. Några av Parisorkestrarna fick statsbidrag för att uruppföra ny fransk musik, men både tonsättare och verk är i många fall totalt bortglömda idag. Det här har jag i alla fall lyckats hitta i Grammofonarkivet:

INSLAG 5, CD:
d'Indy, Vincent: ur Symfoni nr 2, sats 4, Lent /1902-03/, från början, tonas efter 3'00

FR:
Vi hörde Monte Carlos Filharmoniska orkester spela ett avsnitt ur sista satsen i Vincent d'Indys 2:a symfoni. James Depriest dirigerade.

d'Indy var en mäktig man i Paris vid den här tiden. Som tonsättare elev till Cesar Franck och till en början starkt påverkad av Wagner, vilket hörs rätt tydligt på sina ställen i den här symfonin, även om det avsnitt vi just lyssnade till kanske var mer präglat av lärd kontrapunkt. d'Indy hade grundat Schola Cantorum i Paris, en musikskola där Varèse snart blev antagen som elev. Han hade d'Indy som lärare i dirigering och Albert Roussel i komposition, men den undervisning han fick ut mest av var studierna i gammal vokalpolyfoni hos Charles Bordes.

Varèse var utfattig, svalt och var periodvis uteliggare den första tiden i Paris. d'Indy hjälpte honom till jobb som notkopist och han fick arbeta i biblioteket på Schola Cantorum. Men relationen till d'Indy blev alltmer spänd. Han var tydligen ännu en av dessa förtryckande fadersgestalter som Varèse aldrig kunde fördra.

INSLAG 6:
Röst EV: ”d'Indy ville att vi alla skulle bli små d'Indy:er men en var mer än nog!” 0'05

FR:
Och fientligheten var ömsesidig och långsint. Ett kvarts sekel senare attackerade d'Indy Varèse fastän de inte setts på decennier!

Men Varèse fick också många vänner bland de konstnärer som just etablerat sig i Paris och särskilt i Montparnasse: Max Jacob, Picasso, Satie, Modigliani, Apollinaire, men också en del skandinaver. När jag träffade honom 1965 menade han att Montparnasse vid den här tiden var något av en skandinavisk koloni där konstnärerna häckade på de berömda kaféerna: La Closerie des Lilas och Le Dôme.

INSLAG 7, Intervju Varèse, 1965 New York: ”Montparnasse….and we like him very much.” 0'45

FR:
Ja, Gösta Nystroem umgicks han med i Paris, men det var under en senare period i slutet av 20-talet. Det är ju uppenbart att Varèse uppskattade Nystroem och känslan var ömsesidig. Gösta Nystroem skrev i slutet av 50-talet några rader om sina möten med Varèse. De hade ateljéer vägg i vägg och Nystroem minns förstås särskilt Varèses intresse för slagverk, hans stora samling märkliga instrument och hans lyhördhet för deras klangliga egenskaper. Nystroem var på en konsert där musik av Varèse framfördes och minns den som en mycket egenartad upplevelse, men publiken var kallsinnig för att inte säga direkt negativ. Det var något som Varèse många gånger fick erfara.

Men under de tidiga studieåren när 1900-talet var ungt kom han också i kontakt med en betydligt mer etablerad konstnär, Auguste Rodin - skulptören - som fattade tycke för den unge, självständige och mycket vackre musikern. Han erbjöd honom att bo på lantgodset Meudon där han kunde få arbetsro mot att han hjälpte Rodin med lite sekreterarsysslor. Rodin tycks ha tänkt göra Varèse till sin skyddsling och genom sina kontakter stödja honom i hans karriär som tonsättare och dirigent. Men det dröjde inte länge förrän de en dag hamnade i en diskussion om musik, och då tog det eld.

INSLAG 8:
Röst EV: ”Rodin visste inte ett förbannade dugg om musik, och ändå hasplade han ur sig en massa enfaldigheter samtidigt som han försökte framstå som Gud Fader Allsmäktig.” 0'10

FR:
Sådant tålde Varèse som bekant inte. Han tappade besinningen totalt och exploderade i en skur av grovt förolämpande och - särskilt för 100 år sedan - utomordentligt vulgära tillmälen. Skandalen var ett faktum och Varèse lämnade Meudon samma eftermiddag för att aldrig mer återse Rodin.

Varèse var förtvivlad över det här destruktiva draget hos sig själv som skulle försätta honom i många svårigheter längre fram i livet och ibland satte krokben för hans möjligheter som musiker. Han såg det som en förbannelse; ett arv från den hatade fadern. När han lite senare bröt med Camille Saint-Saëns var det med samma ord som han hade kastat i ansiktet på Rodin. I hans efterlämnade papper hittade hustrun Louise Varèse ett tidningsklipp där han hade strukit under ett citat av Franz Kafka: ”Otålighet är den största synden.” Men Varèse var en sammansatt natur som vi kommer att få se vad det lider. Han hade flera sidor och var också en mycket vänsäll och generös person och en humoristisk sällskapsmänniska.

Incidenten med Rodin inträffade i början av 1905. I den vevan lämnade Varèse Schola Cantorum eftersom han hade blivit antagen i Charles-Marie Widors kompositionsklass vid Pariskonservatoriet. Widor är ju mest känd för sina orgelsymfonier. Det är väl nästan bara de som spelas nuförtiden, och då särskilt finalen ur den femte; den berömda Toccatan.

INSLAG 9, CD:
Widor, Charles-Marie: ur Orgelsymfoni nr 5, sats 5, Toccata, tonas efter 2'40

FR:
Här spelade Gunnar Idenstam.

Under studietiden vid konservatoriet levde Varèse ett typiskt parisiskt konstnärsliv i tidens anda. Tillsammans med en poet, en skulptör och en arkitekt bildade han ”Mansarde”, ett radikalt konstnärskollektiv som bl a gjorde soiréer. (Han skulle komma att organisera många sådana sammanslutningar i sin livstid, men då oftast rena musikerorganisationer.) Och så komponerade han, förstås. Det första som jag hittat omnämnt hette ”Trois pièces” - Tre stycken - för orkester. Vidare ”la Chanson des jeunes hommes” och ”Souvenir”. Det finns också uppgifter om att han börjat på en opera: ”le Fils des étoiles”. Året därpå - 1906 - kom ”Rhapsodie romane”, det verk som jag nämnde lite tidigare och som var inspirerat av den medeltida, romanska kyrkoarkitekturen.

Alla de här verken är försvunna. Man antar att de ingick bland de ägodelar som Varèse lät magasinera i Berlin under första världskriget och som förstördes i en eldsvåda vid det s k spartakistupproret under de revolutionära åren efter krigsslutet. Där försvann praktiskt taget hela Varèses ungdomsproduktion. Men ”Prélude à la fin d'un jour”, ett verk för jättestor symfoniorkester från 1905 gick ett annat öde till mötes. Hans vän poeten Léon Deubel, som ingick i det där konstnärskollektivet Mansarde som jag nämnde nyss, han hade skrivit en dikt ”la Fin d'un jour”, och till den komponerade Varèse ett stort upplagt orkesterförspel. Olyckligtvis lät Varèse Deubel förvalta det enda exemplaret av partituret. När Deubel lite senare tog livet av sig kom partituret på avvägar och har aldrig återfunnits.

Men det finns ett undantag. 1906, när Varèse var elev i Widors kompositionsklass, komponerade han en liten sång till en dikt av Paul Verlaine. Det är ett stycke som har återupptäckts på senare år. Jag har inte sett det omnämnt i den gängse Varèse-litteraturen, men när hans samlade verk kom ut på CD för några år sedan så fanns det plötsligt med. Och anledningen till att den här sången har överlevt är helt enkelt att ett förlag publicerade den någon gång redan då, i början av 1900-talet. Den heter ”Un grand sommeil noir” - ”En djup svart sömn”. En dyster dikt om bottenlös hopplöshet. Den slutar ungefär såhär, i fri översättning:

Jag är en vagga
som en hand sätter i rörelse
i gravens djup:
Tystnad, tystnad!

INSLAG 10, CD:
Varèse, Edgard: Un grand sommeil noir, hela = 2'45

FR:
Mireille Delunsch sjöng och Francois Kerdoncuff spelade piano i denna Edgard Varèses tonsättning från 1906 av en dikt av Paul Verlaine, ” Un grand sommeil noir”. En dikt som förresten både Ravel och Stravinskij också har tonsatt. Man får nog konstatera att Varèse vid det här laget ännu inte hade hittat sin egen ton. Det finns en hel del likheter med Debussy i den här sången.

Varèse hade själv rätt blandade känslor när det gäller studietiden i Paris. Det som var fantastiskt var förstås att han fick en förstklassig utbildning hos de bästa tänkbara lärarna i dåtidens Frankrike. Varèses egen elev, den ursprungligen kinesiske tonsättaren Chou Wen-Chung, pekar på just detta:

INSLAG 11:
Intervju CWC, 2000 New York: ”In that sense he was a truly fortunate person…..he couldn't stand their pompousness.” 0'33

FR:
Han åtnjöt alltså undervisning och till en del också värdefullt stöd från gräddan av franska tonsättare under det tidiga 1900-talet: Widor, Roussel och föralldel också Vincent d'Indy, även om Varèse aldrig riktigt stod ut med hans pompösa sätt. Men på Pariskonservatoriet fick han vänner. Jules Massenet hjälpte honom att få ett stipendium från staden Paris. Och han kom också bra överens med sin kompositionslärare Charles-Marie Widor som var raka motsatsen till d'Indy: human, opretentiös, öppen för nya idéer och - inte minst - humoristisk.

Vid ett tillfälle hade Varèse tagit med ett eget partitur till Widor för att få kritiska synpunkter. Widor studerade det noga och pekade sedan på några okonventionellt noterade takter och sade: ”Jag skulle nog egentligen inte vilja rekommendera det där, Varèse, men kanske läroböckerna måste skrivas om.”

Andan mellan lärare och elev var tydligen också rätt okonventionell. Varèse fick ibland extralektioner i Widors hem. En morgon när han knackade på fick han vänta länge. Till slut gläntade Widor på dörren. Håret stod på ända och han hade uppenbarligen inte mycket på sig och så väste han, läspande: ”Förlåt mig, Varèse. Jag kan inte ta emot. Jag har sällskap!” Varèse var en skicklig imitatör, och hans hustru berättade att hans imitation av Widors läspning där i dörrspringan var obetalbar.

Vid den här tiden börjar Varèse formulera idéer som han senare i livet oupphörligen skulle återkomma till: ”Ljudens befrielse”, ”musikens rumsliga dimensioner”, och musik som ”organiserat ljud”. De här begreppen återkommer ideligen i tidningsintervjuer med Varèse fram till det att elektroniken till slut ”befriade” ljuden och gjorde dem tillgängliga för tonsättarna så att de kunde transformeras in i deras verk.

Långt senare skrev han såhär:

INSLAG 12:
Röst EV: ”När jag var elev vid Pariskonservatoriet stötte jag på en definition av musik som var den första som jag helt kunde acceptera, eftersom den innebar ett nytt och friare musikkoncept. Hoene Wronski, fysiker, kemist, musikforskare och filosof från 1800-talets första hälft, definierade musik som 'förkroppsligande av den intelligens som finns i ljud'. När jag nu blickar tillbaka tycks det mig som om det var den definitionen som ledde till att jag började se på musik som organiserat ljud i stället för heligförklarade eller formerade noter. Jag började känna avsmak för de godtyckliga begränsningarna hos det tempererade tonsystemet, särskilt som jag vid ungefär samma tid läste Helmholtz beskrivningar av sina experiment med siréner i hans skrifter om Ljudens fysiologi. Eftersom jag ville experimentera på egen hand gick jag till loppmarknaden där jag för nästan ingenting köpte ett par små siréner. Med dem gjorde jag mina första experiment med det som jag senare skulle kalla ”spatial music”; musikens rumsliga dimension. De vackra ljudande parabler och hyperbler som de här sirénerna åstadkom och de fängslande egenskaperna hos deras toner gjorde mig för första gången medveten om den rikedom av musik som finns utanför de begränsningar som tangentinstrumenten tvingat på oss.” 1'40

FR:
Siréner skulle senare bli ett återkommande och mycket karakteristiskt inslag i Varèses musik från 20-talet och framåt.

1907 hade Varèse tillbringat fyra år i Paris och han började känna avsmak för det som han upplevde som alltför typiskt för den franska huvudstaden: småskuret politiserande, självbelåtenhet och en småborgerlig sentimentalitet. Han fick hjälp i sin frigörelseprocess genom att året innan inte vinna det stora Rompriset som alla franska tonsättare eftertraktade. Berlioz fick det först på fjärde försöket, men Varèse var stoltare. Han beslöt sig för att inte göra något mer försök. På hösten 1907 tyckte han sig dessutom vara var färdig med konservatoriestudierna.

I den här vevan hade han också träffat skådespelerskan Suzanne Bing. De gifte sig och kort därefter flyttade de till Berlin som Varèse trodde var en stad med ett för honom mer givande musikliv. Den stora, inspirerande kraften för Varèse där skulle bli Ferruccio Busoni, den världsberömde pianisten som dock inte var lika allmänt erkänd som tonsättare och musikteoretiker, men det var hans idéer om en framtida musik som Varèse var intresserad av. Några år innan de träffades hade Busoni fullbordat sin Pianokonsert, en märklig skapelse i jätteformat - 1_ timmes speltid - och med manskör i finalen.

INSLAG 13, CD:
Busoni, Ferruccio: Konsert f piano, manskör o ork, sats 5, slutet, 2'25
Viktorija Postnikova piano, Franska Radions kör i Paris och Orchestre National de France, dir: Gennadij Rozjdestvenskij.

Program 1/5, total tid: 43'41