INNEHÅLL:

1. LIRA, recension av CDn "ARGH!"

2. SONIC, recension av CDn "ARGH!"

3. SOUND OF MUSIC, recension av CDn "ARGH!"

4. Göran Persson: "I stormörat"

5. Thomas Millroth: "Det omöjligas nödvändighet"

6. PRESSRELEASE från Rönnells Antikvariat 2006-12-12: Rabe/Bark-CD ”Best of 2006”

 

1. LIRA nr 3, 2006 (juni)
Leif Carlsson:

FOLKE RABE/JAN BARK
ARGH!
Tjäft/Amigo

Nutida musik då.

På det tidiga 60-talet innan det radikala 1968, kunde till och med en banan i näsduksfickan på kavajen vara radikalt och kul. Det kan man se på en bild i texthäftet. Den gesten är väl överspelad men vad har hänt med den radikala musiken från den här tiden? Minns ni ett fotografi från cirka 1924 på en modern funkisvilla ritad av arkitekten Le Corbusier och med en ny bil parkerad bredvid? Villan ser fortfarande modern och, ja radikal ut, medan bilen är helt omodern.

Argh! är en samling dåtida nutida musik från 1962 till 1982 med tyngdpunkten 1965 -75. Sju kompositioner med tonbandcollage, elektroakustisk musik, kör- och ensemblemusik. Collagen, särskilt den lättsamma Argh!, Rabes långsamma körverk Joe´s Harp och Barks Memoria in Memoriam med Harpans kraft låter precis som villan på fotot ser ut, helt moderna. De har inte åldrats alls. Nutida klassiker att njuta av.

leif carlsson

- - - - - - - -

2. MUSIKTIDNINGEN SONIC, Nr. 28, 2006
PM Jönsson:


Folke Rabe / Jan Bark
ARGH!
Betyg: 8/10

Jim O'Rourke skrev en text i en återutgivning av Archimedes Badkars tredje platta härom året. Förvånande kanske. Men att han har plitat ihop en liten essä i CD-häftet till Rönnells/Kning Disks utgåva med musik av de svenska parhästarna Folke Rabe och Jan Bark är logiskt. Jim O'Rourke gav ut Rabes sextiotalsstycke »Va??« på den lilla etiketten Dexter's Cigar 1997. För O'Rourke är Rabe en hjälte och pionjär.

En av de roligaste sakerna med dagens öppna musikklimat är hur gammalt och nytt befruktar varandra. Tidsaxlar rumlar omkring, obskyra elektroakustiska verk umgås med ny electronica. Åtminstone är det så i mina öron. Och att förbisedda herrar som Bark och Rabe (som hade en stor betydelse som introduktörer av till exempel Terry Riley i Sverige på sextiotalet) aktualiseras på nytt är en god och viktig gärning. Folke Rabe och Jan Bark vistades i USA 1965. Två ljudcollage som de gjorde på San Fransisco Tape Center är representerade på skivan. Rabes »ARGH!« är en hyllning till amerikanska radiostationer. Röster, ljud och musik åker karusell tillsammans. Tidstypiskt, ja, men inte dammigt. Barks »Ach Chamberlin« har en något allvarsammare aura; han jobbade med en tidig synthsampler med namnet Chamberlin och vävde ihop det med tankar på den brittiska politikern Chamberlain. Storbandsjazz krockar med analoga klanger.

Någon jazz i traditionell mening finns det knappast på skivan. Men både Rabe och Bark hade spelat trombon i jazzband (Rabe spelade faktiskt på Siw Malmkvists »Jazzbacillen«) och Bolos är ett stycke för trombonkvartett, inspelat på Moderna Muséet 1965, inte helt olikt möten
mellan frijazz och modern konstmusik som folk sysslar med i dag. Det är den enda gemensamma kompositionen på »ARGH!«. Resten är musik av antingen Bark eller Rabe, verk gjorda mellan 1962 och 1982. Och det är spännande grejer. Alltifrån experimentell körmusik av dronekaraktär (»Joe's Harp«) - inspirerad av centralasiatisk sång - till
elektroakustiska arbeten (»Bar«) och ett ljudcollage tillägnat John Cage (»To the Barbender«). Och Barks långa »Memoria in Memoriam«, framfört under en repetition på Fylkingen av ensemblen Harpans Kraft är suggestivt och minimalistiskt. Ungefär som Steve Reichs sjuttiotalsmusik. Fast med en egen ödslig ton.

- - - - - - - -

3. NÄTTIDNINGEN SOUND OF MUSIC nr 3. 2006, www.soundofmusic.nu
Magnus Olsson:


Folke Rabe / Jan Bark
Argh!
Rönnells / Håll Tjäften 010 / King Disk KD006

Med ”Argh!” släpps en underbar tillbakablick på Folke Rabes och Jan Barks musikaliska gärning. Det mesta, fem av sju låtar, är tidigare outgivet material. Och med tidsspannet 1962 till 1982 innebär det också stor musikalisk spännvidd, från bandkompositioner inspelade vid San Francisco Tape Music Center 1965 över utforskande av nya spelstilar på trombon till elektroakustisk och minimalistisk musik.

Många godbitar! Men låt oss börja med den smarrigaste, Jan Barks ”Memoria in Memoriam” från 1975 komponerad för ensemblen Harpans kraft. Som en vag struktur letar den inledningsvis upp dolda skrymslen i minnenas bank. Stämningar får sakta förnimbara konturer av staccatoformad orgel (Mats Persson) och spridda slag på slagverk (Göran Rydberg). Utdragna vokala inslag av Kerstin Ståhls starka röst och hackad pianorytm av Kristine Scholz bygger på. Gemensamt skapar ensemblen ett minimalistisk storverk som leder in mig i egna minnen. Om inte konkreta sådana, så minnen av välmående stämningar.

Även en av Folke Rabes låtar - ”Joe´s Harp” från 1970 för Bromma kammarkör - går i minimalismens tecken. Inte för intet utvecklade Rabe en vänskap med Terry Riley under besöket i San Francisco 1965. Meditativt växer strukturen med ihållande röster som formas av centralasiatisk strupsång. Ett mycket fint konstaterande av röstens möjligheter.

Vid duons besök i San Francisco 1965 erbjöds de möjligheten att använda San Francisco Tape Music Centers utrustning. Rabe formade verket ”Argh!”, en tribut till dåtidens vilda amerikanska radio. Utdrag från presentatörers röster varvas med jazz och popmusik i vad som skulle kunna kallas förlaga till den moderna samplingsmusiken. Förbluffande för svenska öron 1965, idag känns den mer som ett tidsdokument, om än ett fräscht sådant. Bark å sin sida hackade och rullade fram loopar i rytmiska figurer från en Chamberlin, en keyboard som kan beskrivas som en tidig analog sampler.

Tidigt fastnade såväl Folke Rabe som Jan Bark för trombonen. Gemensamt skrev de ”Bolos” för Kulturkvartetten, vilken även innefattade Runo Ericksson och Jörgen Johansson, redan 1962. Även om ”Bolos” egentligen var en illustration över nya speltekniker så står den på fasta ben i denna inspelning från Moderna Museet 1965. Vassa, spruckna tonstötar varvas med lågt puttrande. Stundtals får de ljud i trombonerna som i det närmaste liknar mänskligt tal.

Övriga två låtar är dels den suggestiva elektroakustiska Bar (1968) av Bark, en färd från lågmäld djup bas till vassa diskanta ljud som från ett regn av glas. Dels Rabes musique concrète-verk ”To the Barbender” (1982) tillägnat John Cage på hans 70-års dag.

Folke Rabe och Jan Bark är två starka röster inom den svenska experimentella musiken. Och deras sökande efter nya musikaliska uttryck har betydelse än idag. Inte bara som influenser, utan som skapare av musik som känns oerhört levande och tidlös.

- - - - - - - -

4. I stormörat

Göran Persson (inte statsministern!) i Expressen
1995-03-24 med anledning av CDn "Basta":


Folke Rabe - räddande humor och mänsklig sympati.

GALNA.UPPTÅG, bisarra musiklekar, vemod och allvar. Folke Rabe besvärjer sin uppriktiga pessimism med musikalisk humor.

Pièce för talkör från ett mycket ungt 60-tal landar med en helt utflippad text av svenske Mad-redaktören Lasse O'Månsson ändå i en skräckvision om världens undergång. Femton år senare frågar sig Rabe återigen: "Vad är det karakteristiska för en förintelseprocess?" och beskriver med elektroakustiska musikverktyg en långsamt framskridande Cyklon som slukar allt i sin väg. Likväl brister han gärna ut i ett virtuost Shazam för trumpetsolo, ett musikaliskt trolleritrick skrivet för Håkan Hardenberg.

Det finns hos Rabe en äkta rörelse för vår tid, ett engagemang för den gemensamma världen och alla utsatta (väl beskrivet i Två strofer för kör med text av Göran Sonnevi från 1980). 1 motsats till många är han ärlig nog att komponera i sin samtid, utan att för den skull ägna sig åt musikmode.

Rondes för manskör var med läppfladder, nasalklanger och grafisk notation helt rätt i mitten av 60-talet. Nu på nittiotalet är han musikaliskt korrekt när han i Naturen, flocken och släkten för valthorn och stråkorkester rnixat en mer konventionellt . klassisk musik med etniska inslag i form av en samisk jojk. De finns för övrigt tillgängliga på en helt färsk CD från Phono . Suecia tillsammans med godbitar som Notturno för mezzo och träblåsare och Basta för solotrombon.

I TROMBONKONSERTEN från 1990, som Christian Lindberg med sedvanlig auktoritet gjorde succé med i Stockholms konserthus i onsdags, citerar han Beatles gamla "Eleanor Rigby" och låter solisten/individen spela ut mot orkestern/kollektivet.

Som en utstött nörd i för korta byxor dök Lindberg upp i Filharmonikerna. Med olika musikaliska knep försökte han ställa sig in hos musikerna, och en illvillig tolkning blir naturligtvis att man som individ alltid måste underordna sig kollektivets krav. I själva verket handlar det nog om räddande humor, mänsklig sympati och värme. Det är i alla fall vad Folke Rabes musik har att säga mig.


Thomas Millroth i tidskriften Gränslöst Nr 2, september 1995:

5. Det omöjligas nödvändighet

Recension av CDn "Basta ", Phono Suecia PSCD 67/CDA. Kompositioner framförda av Håkan Hardenberger (trumpet), Christian Lindberg (trombon), Radiokören, Sören Hermansson (valthorn). Helsingborgs Symfoniorkester, Orphei Drängar, Bel Canto kören m fl. Speltid: 74'18.

Ännu ett fint tecknat tonsättarporträtt i Phono Suecias serie. Folke Rabe har haft många roller och stor betydelse i svenskt musikliv. Själv har jag älskat honom både som improvisatör/uttolkare, presentatör av samtidsmusik och tonsättare. Andra roller har varit musikpedagogens och konsertchefens.

Tonsättarporträttet omfattar "Notturno" till text av Edith Södergran från 1959 för mezzosopran och orkester, "Pièce" med text av Lasse O'Månsson från 1961 för kör, "Rondes" från 1964 för kör, "Två strofer" med text av Göran Sonnevi från 1980 för kör, "Basta" från 1982 för trombon, "to love" med text av E E Cummings från 1984 för kör, det elektroakustiska stycket "Cyclone" från 1985, "Naturen flocken och släkten" från 1991 för valthorn och orkester, "Tintomara" från 1992 för trumpet och trombon.

Således skiftar tonspråket från 1959, innan han studerade för Karl Birger Blomdahl, då det seriella dominerar och musiken är sådan att en del kan sägas likna eller fogar in sig i en tidsbild, men där dock den personliga, poetiska tonen är omisskännlig och till dels densamma som i de senaste verken. Ordlekerierna och absurditeterna i det böljande ljudhavet från 1960-talet är även det tidsbundet, men har hos Rabe en mildhet i humorn och värme i absurditeten.

"Rondes" bygger på ett grafiskt partitur som föreskriver nasalklanger, glissandon, fotskrap, viskade telefonnummer etc, men det rabiata klingar i efterhand mycket milt rabeskt. Även om jag personligen föredrar "Pièce" för talkör (skriven tillsammans med Lasse O'Månsson) med sin krabba klangsjö. Körkompositören Rabe utnyttjar klangerna ut i den yttersta mjukhet och förfining.

Kompositionerna för instrumentalsolister är även de fyllda av virtuos lvrik. Det gnistrar om Håkan Hardenberger och Christian Lindberg i "Tintomara" av trolsk gåtfullhet. Den expansiva trombonklangen i "Basta" sväller och sjunker i en bestämd lång rytm, som Christian Lindberg formar med stor kraft och koncentration.

All musiken innehåller en stor värme och öppen generositet, som uppstår ur den lågmäldhet som vill förmedla men undviker gester och stora ord. Det enda stycke som stiger åt sidan och närmast gestaltar ett slags sönderfall, förtvivlan och vrede (som skulle kunna kopplas till tonsättarens uppfattning om världens o/ordning) är det elektroniska stycket "Cyclone", som för in lyssnaren i malström av ljud, klanger och avgrundsdjupa pauser. En rörelse uppstår som bryter sönder formen. Ett katastrofstycke eller en förhoppningsfull utopi? Eller en erinran om fascinationen inför utopin, den som aldrig är genomförbar och ständigt dömd till undergång men dock nödvändig mylla för tanke och fantasi.

Rabes musik är sådan utopi musikaliskt gestaltad. Det omöjligas nödvändighet.

Thomas Millroth


 

6. PRESSRELEASE från Rönnells Antikvariat 2006-12-12: Rabe/Bark-CD ”Best of 2006”

Den ansedda, internationella men New York-baserade tidskriften Artforum har just kommit ut med sitt decembernummer. Där har ett antal kulturpersonligheter inbjudits att välja ut sina favoriter under det gångna året inom film, musik, böcker och bildkonst. Ljud- och ljuskonstnären Christina Kubisch har bland sina ”Best of 2006” valt ut CDn ”ARGH!” med musik av Folke Rabe och Jan Bark från 1962-82. Skivan är utgiven av Kning Disk och Håll Tjäften (Rönnells Antikvariat) med stöd från Statens kulturråd.

Så här skriver Artforum om "ARGH!": A rectrospective of the Swedish artists and musicians' pioneering work from the early 1960s to the present. Their music effortlessly combines the electroacoustic and the all-out trashy.


Så här har recensenterna tidigare skrivit om ”ARGH!”:

”Bark's Memoria In Memoriam is a forgotten masterpiece of 70s minimalism scored for voice, organ, piano, cello and percussion. /…/One wonders how the history of contemporary music in Sweden (and elsewhere) might have been different, had this 1975 rehearsal tape seen the light of day back when it was made.”
Dan Warburton, The Wire

“Nutida klassiker att njuta av”
Leif Carlsson, Lira

”En underbar tillbakablick på Folke Rabes och Jan Barks musikaliska gärning.”
Magnus Olsson, Sound of Music

"Jan Bark och Folke Rabe är coola konstmusikmän som nu återutgivits av Kning Disk/Håll Tjäften i ett fantastiskt urval på cd-n ARGH!. Experimentmusik inspelad mellan 1965 och 1982 som låter fräschare än den modernaste postrock och electronica."
Dan Backman, Svenska Dagbladet

”I begynnelsen fanns San Francisco Tape Center. Fantasins fontän avtäckt igen.
Duscha tanken!”
Kjell Alinge, Eldorado

”Perhaps the most impressive of all the compositions on here, the minimal yet expansive ‘Memoria in Memoriam’ /…/ is a breathtaking opus for voice, cello, piano, organ and percussion that, despite being 17-minutes long, always appears to end too early.”
Andreas Knutsen, Other Music

“This is where the past truly becomes present, and continues into the future.”
Jim O’Rourke, i CD-häftet till ”ARGH!”

Mer detaljer under "Discography"-menyn ovan.