Folke Rabe: Escalations

för brasskvintett /1988/

Jag skrev Escalations  sommaren 1988 på beställning av Svenska Brasskvintetten som uruppförde stycket i oktober samma år vid ett nordiskt brassymposium i Helsingfors. Senare har Stockholms Kammarbrass spelat in verket på en BIS-CD.

Från 1982 och fram till nu har virtuos musik för mässingsblåsare varit ett "fack" inom min produktion. Jag tänker då på verk som Basta  för solotrombone /1982/, Shazam  för solotrumpet /1984/, All the lonely people...,  konsert för trombone och kammarorkester /1990/, Naturen, flocken och släkten (Nature, Herd and Relatives),  konsert för valthorn och stråkorkester /1991/ samt Vuolle  för solohorn /1991/.

När jag planerade Escalations ville jag skriva ett virtuosnummer för en ensemble, en brasskvintett. Virtuosa etyder....? Det första jag kom att tänka på var skalor. Skalrörelser som är olika långa och som därför inte går jämnt ut på en gång.

I skalbegreppet ligger också en dynamisk kärna; eskalering, upptrappning. Allteftersom musiken utvecklar sig expanderar också skalorna; från kromatiska tonföljder via skalor med alternerande hel- och halvtonsteg till heltonskalor och...

Skalorna, det expansiva och dynamiska, är närvarande på de flesta plan, faktiskt också i de lugna, mer samklangsinriktade avsnitten. Men vart leder alla dessa trappor? Till ett slut, tillbaka till början eller till ingenstans? Musiken tar slut på samma oförmedlade sątt som den börjar.

Folke Rabe

1991-12-12

Reviderad febr 2003