Folke Rabe: What?? 1 & 2, EAM /1967/

Lätt bearbetad häftestext från CDn dexter's cigar dex 12 som i sin tur är samma som till den tyska originalutgåvan på Wergo-vinylen WER 60047.

Folke Rabe: Mikromusik och makromusik

Redan för många år sedan blev jag intresserad av hur ljud är sammansatta. De grundläggande, fysikaliska förutsättningarna - teorierna - kände jag redan till, men jag ville också uppleva ljudens beståndsdelar med blotta hörseln. Jag försökte att lyssna mig in i olika ljud för att uppfatta de komponenter som de var sammansatta av. Jag hörde hur övertonerna i en pianoton förändras inbördes när tonen förklingar. Jag försökte också lyssna fram det spröda formantarpeggio som uppstår när man på en viss sjungen tonhöjd sakta växlar vokal. Vidare försökte jag, så gott det nu gick, att lyssna fram de komplicerade förlopp som förekommer när ett ljud blir till.

Samtidigt med detta lyssnande ägnade jag mig åt monotoni. Mina första beskedliga försök gav inte så mycket, men senare fick jag vara med om starkare upplevelser i samband med mer systematiska upprepningar. Ljudens förgänglighet kan i någon mån motverkas genom just upprepning. Små detaljer och mikrovariationer mellan de upprepade ljuden träder fram och blir tydliga på ett sätt som hade varit omöjligt i ett mer kontrastrikt sammanhang. Uthållna klanger som förändrar sig mycket långsamt och går över i varandra kan ge likartade upplevelser.

Sådana hobby-experiment som jag här har beskrivit är naturligtvis primitiva sedda ur ett vetenskapligt perspektiv. Men vad jag var ute efter var helt enkelt denna grundläggande upplevelse.

Det musikaliska fält som jag här har skisserat kan te sig en smula främmande för västerländska öron, men i andra kulturer kan det vara fullt relevant. Att det förhåller sig på det viset har - misstänker jag - med utvecklingen av den musikaliska notationen att göra. I takt med att man på detta sätt fixerar ljuden, blir lätt alla subtila kvaliteter i tonhöjder, klanger och tidsförhållanden nivellerade. Å andra sidan var notationssystem en förutsättning för sinnrika musikaliska konstruktioner. På så sätt kompenserades förlusten av de sinnliga kvaliteterna med att den europeiska musiktraditionens komplexa verk blev möjliga.

I de västerländska kompositionerna blir intervall, rytmer och klangfärger underordnade delar av en filosofisk eller åtminstone motivisk/formell idé. Klangen i sig smälter mer in i bakgrunden, och Västerlandet har in sin etnocentriska självbelåtenhet utnämnt sin egen konstruktivistiska tradition till den överlägsna (må det gälla Beethoven eller Coca-Cola).

Men ute i världen finns många musikaliska fält där det kvalitativa växer fram ur den direkta klangen. I sådan musik får man förgäves leta efter formelement i västerländsk mening, och därför kan man kanske förledas att uppfatta sådan musik som primitiv, meningslös eller kanske rentav provocerande. Men egentligen rör det sig bara om två skilda möjligheter att gestalta med musikaliska medel.

En indisk musiker sade till mig att den västerländska musiken nog är bra, men att fraseringstekniken föreföll honom obegriplig. "Musiken avbryts ju hela tiden innan den har hunnit börja."

Vad "VA??" betyder: VA?? är, som du kommer att höra, uppbyggd av harmoniska klanger. Dessa klanger går nästan omärkligt över i varandra genom enharmoniska sammansmältningar av deltonerna. Jag valde harmoniska klanger eftersom de ger en upplevelse av angenäm fyllighet men framför allt därför att de harmoniska deltonerna genom sin inre hierarki ger en inbördes förstärkning och därigenom kan användas till att skapa vissa illusioner.

Jag valde den uthållna, oupphörligt ljudande formen för att göra rofyllda upptäcktsresor i klangerna möjliga, men också för att få arbeta med just detta stoff. Elektroniska apparater har inga muskler. Flåsande uttrycksfullhet är emot deras natur. Deras mest karakteristiska kvalitet är denna enorma, outtröttliga uthållighet.

Stoffet består till ca 85 % av elektroniskt genererade toner som dock aldrig framträder i sin statiska urform. Varje delton har bearbetats individuellt vilket ibland kan leda till nog så rika klanger.

Jag komponerade och producerade VA?? sensommaren 1967 i Sveriges Radios dåvarande elektronmusikstudio "Klangverkstaden" på Kungsgatan 8, Stockholm. Stycket uruppfördes samma höst som del i en kollektiv nattkonsert - "Signeri" - av Jan Bark, Bo Anders Persson och mig själv i Radiohusets Studio 2.

Folke Rabe, 1970


Numera finns det också en VA?? nr 2. Den tillkom när VA?? skulle ges ut på CD, på Jim O'Rourkes återutgivningsetikett dexters cigar, dex 12. Nr 2 är samma som Nr 1 men går med halv hastighet (med analog terminologi) och klingar följaktligen en oktav lägre samt tar dubbelt så lång tid. Detta kan tyckas vara ett slappt sätt att fylla ut en CDs utrymme, men faktum är att jag under åren har använt båda versionerna vid framföranden. Med det slags ljudande stoff som stycket är sammansatt av, låter det inte bara som musik på halvfart. På sätt och vis blir det ett annat stycke - mulligare i klangen, och enskildheterna blir lättare att urskilja.

Folke Rabe, 1997

P.S. 2006-09-23:

Jag har ibland blivit tillfrågad om hur det kom sig att det renommerade tyska skivmärket Wergo fick nys om detta stycke elektroakustisk musik av en okänd komponist uppe i de nordliga tassemarkerna. Det var faktiskt György Ligeti som var den förmedlande länken.

Ligeti var gästprofessor vid Musikhögskolan i Stockholm på 1960-talet. Där hade jag honom som lärare under en period och senare blev jag hans assistent när han hade föreläsningsperioder på skolan. 1968 hade jag lämnat Musikhögskolan men tog kontakt med Ligeti vid ett av hans stockholmsbesök och bad att få spela upp det då nykomponerade VA??. Han kom och lyssnade intensivt under de 25 minuter stycket tar. Sedan sade han: ”Jag tror det här är ett av de mest konsekventa bland stycken av det här slaget. Jag ska gärna föreslå Wergo att ge ut det på skiva.” Det gick några månader och sedan kom ett brev från Wergo där de förklarade sig intresserade av att ge ut VA??

Jag kan föreställa mig andra framstående tonsättare i det centraleuropeiska etablissemanget som inte hade varit lika generösa, men Ligeti var inte sådan.

F R