Folke Rabe: What?? 1 & 2, EAM /1967/
Lätt bearbetad häftestext från CDn dexter's cigar dex 12 som
i sin tur är samma som till den tyska originalutgåvan på Wergo-vinylen
WER 60047.
Folke Rabe: Mikromusik och makromusik
Redan för många år sedan blev jag intresserad av hur ljud är
sammansatta. De grundläggande, fysikaliska förutsättningarna
- teorierna - kände jag redan till, men jag ville också uppleva ljudens
beståndsdelar med blotta hörseln. Jag försökte att lyssna
mig in i olika ljud för att uppfatta de komponenter som de var sammansatta
av. Jag hörde hur övertonerna i en pianoton förändras inbördes
när tonen förklingar. Jag försökte också lyssna fram
det spröda formantarpeggio som uppstår när man på en viss
sjungen tonhöjd sakta växlar vokal. Vidare försökte jag,
så gott det nu gick, att lyssna fram de komplicerade förlopp som
förekommer när ett ljud blir till.
Samtidigt med detta lyssnande ägnade jag mig åt monotoni. Mina första
beskedliga försök gav inte så mycket, men senare fick jag vara
med om starkare upplevelser i samband med mer systematiska upprepningar. Ljudens
förgänglighet kan i någon mån motverkas genom just upprepning.
Små detaljer och mikrovariationer mellan de upprepade ljuden träder
fram och blir tydliga på ett sätt som hade varit omöjligt i
ett mer kontrastrikt sammanhang. Uthållna klanger som förändrar
sig mycket långsamt och går över i varandra kan ge likartade
upplevelser.
Sådana hobby-experiment som jag här har beskrivit är naturligtvis
primitiva sedda ur ett vetenskapligt perspektiv. Men vad jag var ute efter var
helt enkelt denna grundläggande upplevelse.
Det musikaliska fält som jag här har skisserat kan te sig en smula
främmande för västerländska öron, men i andra kulturer
kan det vara fullt relevant. Att det förhåller sig på det viset
har - misstänker jag - med utvecklingen av den musikaliska notationen att
göra. I takt med att man på detta sätt fixerar ljuden, blir
lätt alla subtila kvaliteter i tonhöjder, klanger och tidsförhållanden
nivellerade. Å andra sidan var notationssystem en förutsättning
för sinnrika musikaliska konstruktioner. På så sätt kompenserades
förlusten av de sinnliga kvaliteterna med att den europeiska musiktraditionens
komplexa verk blev möjliga.
I de västerländska kompositionerna blir intervall, rytmer och klangfärger
underordnade delar av en filosofisk eller åtminstone motivisk/formell
idé. Klangen i sig smälter mer in i bakgrunden, och Västerlandet
har in sin etnocentriska självbelåtenhet utnämnt sin egen konstruktivistiska
tradition till den överlägsna (må det gälla Beethoven eller
Coca-Cola).
Men ute i världen finns många musikaliska fält där det
kvalitativa växer fram ur den direkta klangen. I sådan musik får
man förgäves leta efter formelement i västerländsk mening,
och därför kan man kanske förledas att uppfatta sådan musik
som primitiv, meningslös eller kanske rentav provocerande. Men egentligen
rör det sig bara om två skilda möjligheter att gestalta med
musikaliska medel.
En indisk musiker sade till mig att den västerländska musiken nog
är bra, men att fraseringstekniken föreföll honom obegriplig.
"Musiken avbryts ju hela tiden innan den har hunnit börja."
Vad "VA??" betyder: VA?? är, som du kommer att höra, uppbyggd
av harmoniska klanger. Dessa klanger går nästan omärkligt över
i varandra genom enharmoniska sammansmältningar av deltonerna. Jag valde
harmoniska klanger eftersom de ger en upplevelse av angenäm fyllighet men
framför allt därför att de harmoniska deltonerna genom sin inre
hierarki ger en inbördes förstärkning och därigenom kan
användas till att skapa vissa illusioner.
Jag valde den uthållna, oupphörligt ljudande formen för att
göra rofyllda upptäcktsresor i klangerna möjliga, men också
för att få arbeta med just detta stoff. Elektroniska apparater har
inga muskler. Flåsande uttrycksfullhet är emot deras natur. Deras
mest karakteristiska kvalitet är denna enorma, outtröttliga uthållighet.
Stoffet består till ca 85 % av elektroniskt genererade toner som dock
aldrig framträder i sin statiska urform. Varje delton har bearbetats individuellt
vilket ibland kan leda till nog så rika klanger.
Jag komponerade och producerade VA?? sensommaren 1967 i Sveriges Radios dåvarande
elektronmusikstudio "Klangverkstaden" på Kungsgatan 8, Stockholm.
Stycket uruppfördes samma höst som del i en kollektiv nattkonsert
- "Signeri" - av Jan Bark, Bo Anders Persson och mig själv i
Radiohusets Studio 2.
Folke Rabe, 1970
Numera finns det också en VA?? nr 2. Den tillkom när VA?? skulle
ges ut på CD, på Jim O'Rourkes återutgivningsetikett dexters
cigar, dex 12. Nr 2 är samma som Nr 1 men går med halv hastighet
(med analog terminologi) och klingar följaktligen en oktav lägre samt
tar dubbelt så lång tid. Detta kan tyckas vara ett slappt sätt
att fylla ut en CDs utrymme, men faktum är att jag under åren har
använt båda versionerna vid framföranden. Med det slags ljudande
stoff som stycket är sammansatt av, låter det inte bara som musik
på halvfart. På sätt och vis blir det ett annat stycke - mulligare
i klangen, och enskildheterna blir lättare att urskilja.
Folke Rabe, 1997
P.S. 2006-09-23:
Jag har ibland blivit tillfrågad om hur det kom sig att det renommerade
tyska skivmärket Wergo fick nys om detta stycke elektroakustisk musik av
en okänd komponist uppe i de nordliga tassemarkerna. Det var faktiskt György
Ligeti som var den förmedlande länken.
Ligeti var gästprofessor vid Musikhögskolan i Stockholm på 1960-talet.
Där hade jag honom som lärare under en period och senare blev jag
hans assistent när han hade föreläsningsperioder på skolan.
1968 hade jag lämnat Musikhögskolan men tog kontakt med Ligeti vid
ett av hans stockholmsbesök och bad att få spela upp det då
nykomponerade VA??. Han kom och lyssnade intensivt under de 25 minuter stycket
tar. Sedan sade han: ”Jag tror det här är ett av de mest konsekventa
bland stycken av det här slaget. Jag ska gärna föreslå
Wergo att ge ut det på skiva.” Det gick några månader
och sedan kom ett brev från Wergo där de förklarade sig intresserade
av att ge ut VA??
Jag kan föreställa mig andra framstående tonsättare i det
centraleuropeiska etablissemanget som inte hade varit lika generösa, men
Ligeti var inte sådan.
F R