Folke Rabe: Altiplano för blåsorkester /1982/

Jag komponerade Altiplano 1982 på beställning från Österrike för öppningsceremonin till det årets ISCM-festival. Festivalen ägde rum i Graz, men invigningen var förlagd till den lilla industristaden Mürzzuschlag. Ceremonins form var kalkerad (med glimten i ögat) på de traditionella festiviteter som är brukliga i österrikiska landsortsstäder: Potentater framträder i strikt hierarkisk ordning och håller anföranden varvade med blåsorkestermusik. Den orkester som jag hade blivit ombedd att komponera för var Stadtkapelle Feldkirchen i Kärnten, en utmärkt amatörorkester med en ambitiös dirigent - Alois Vierbach - som känner väl till nutida musik.

Altiplano är också namnet på den vidsträckta högplatån i den sydamerikanska bergskedjan Anderna. Det är här Inca-indianernas arvingar lever under de måttligt humana omständigheter som conquistadorernas efterföljare tillhandahåller.

Trots det faktum att luften är mycket tunn där uppe på 4000 meters höjd över havet, tycker folket på Altiplano - överraskande nog - mycket om att spela blåsinstrument. Och är det fest på gång spelar de mycket gärna flera olika musikstycken samtidigt. I en liten stad i Peru hörde jag en gång sju olika blåsorkestrar spela varsina stycken från plazans alla hörn.

En av de äldsta musikformer som fortfarande (åtminstone ännu i början av 1970-talet) odlas på Altiplano är musik på Síku-flöjter. Det är panflöjter som tillverkas av vasstrån som växer i Titicaca-sjön. Dessa panflöjter tillverkas i par som vardera är stämda i ters-staplar, och när de kombineras täcker de ett diatoniskt tonförråd. Ska man spela en skala får de två flöjtgrupperna alternera och spela varsin ton i taget. Men det är inte enbart en skala man på detta sätt uppnår. Samspelet mellan de två hälfterna i en Síku-orkester blir integrerat på ett alldeles särskilt sätt, som är intressant ur musiksociologisk synvinkel men som samtidigt ger musiken en alldeles speciell, rytmisk artikulation.

Under det tidiga 1970-talet reste jag på Altiplano och "civilisationens välsignelser" var då mycket påtagliga i indiankulturen. Ett exempel: Husen, som efter gammal hävd byggts av material från naturen runt omkring, smälter in i omgivningen, och det gör att byarna blir kamouflerade och nästan osynliga. Men när jag var där började det dyka upp ett och annat glittrande plåttak vars reflexer alltså avslöjade bosättningarnas belägenhet på långt håll.

Det finns en musikalisk motsvarighet till detta. Indianerna tillverkade sina Síku-flöjter av samma vass som användes när de byggde hus, flottar och båtar. Men vid den tiden började de så sakta att överge panflöjterna till förmån för statusladdade, blänkande, dyrbara mässingsinstrument importerade från U.S.A. Repertoaren var i stort sett densamma, men låtarna lät förstås inte alls på samma sätt som när de spelades på Síkus, med den karakteristiska uppdelningen i två flöjt-par.

Hur pass sorglig är egentligen en sådan här utveckling? En levande musiktradition är hela tiden föremål för påverkan och förändring från omgivningen. Vad är egentligen ett ursprungligt, autentiskt tillstånd? När inträffar historiens nollpunkt? Själva den ständigt fortgående processen är kanske i själva verket en återspegling - eller en del av - livet och verkligheten. Men det är naturligtvis hela tiden ändå en fråga om nivellering ned till ett enhetligt plan! Mina erfarenheter från Altiplano är som sagt från det tidiga 1970-talet. Jag är övertygad om att betydligt mer drastiska förändringar ägt rum däruppe sedan den tiden.

Altiplano är ett i någon mån ceremoniellt stycke som jag komponerade för en invigningskonsert. Det är skrivet för en grupp skickliga blåsare i ett bergland, och det bygger på traditionell musik från ett annat bergland.

Altiplano är komponerat för en österrikisk typ av blåsorkesterbesättning:

1 Piccola
2 Flöjter
3-4 Klarinetter (B)
1 Fagott
2 Altsaxofoner (Eb)
1 Tenorsaxofon (B)
1 Barytonsaxofon (Eb)
2 Flygelhorn (B)
1 Tenorhorn (B)
1 Euphonium
4 Trumpeter (B)
4 Horn (F)
3 Tromboner
2 Tubor
Slagverk (Becken och Bastrumma)
Flaskor stämda med vatten (endast i inledningen)

Partituret är klingande noterat. Duration: 6-7 min.

Förlag: Edition Reimers, Stockholm

Folke Rabe, 2000.