CHILE I VRÅNGSTRUPEN: 36 FÖRARGLIGA VARIATIONER

I början av 1980-talet spelade Carl-Axel Dominique vid några tillfällen i radio och på konsert ett sällan uppfört pianoverk av amerikanen Frederic Rzewski: "Ett enat folk kan aldrig trampas ned! 36 variationer över en chilensk sång". Det är ett stycke som på sina håll väckte viss förargelse, men det lämnade ingen oberörd. Inför Carl-Axels framförande i Stockholms Konserthus skrev jag en introducerande artikel som publicerades i Dagens Nyheter dagen före konserten.

=============

När 200-årsminnet av den s k amerikanska revolutionen skulle firas 1976 satsade många fonder och välgörenhetsstiftelser i USA pengar på kulturella manifestationer.

Bland annat utdelades kompositionsuppdrag. Ett av dessa gick till Frederic Rzewski och resulterade i "Ett enat folk kan aldrig trampas ner! 36 variationer över en chilensk sång: El pueblo unido jamás será vencido!" Det är ett av de mest monumentala pianoverken från senare tid med en speltid på 45 minuter utan avbrott. Samtidigt är det en komposition om vilken meningarna är mycket delade.

Rzewski är en framstående amerikansk konsertpianist och tonsättare. Sedan 60-talet har han huvudsakligen varit verksam i Europa som uttolkare av dåtida avantgardetonsättare, Cage, Boulez, Stockhausen m fl. Som många andra musiker försökte han under 70-talet att utveckla en ny, socialt och politiskt bättre fungerande musik. När han fick sin jubileumsbeställning är det alltså sannolikt att han ställde sig frågan: För vilket sammanhang och med vilket budskap?

Det sociala sammanhanget var givet: traditionell pianoafton i etablissemangets stora konsertsalar. Följaktligen valde han att skriva ett stycke i den virtuosa, heroiskt romantiska pianotraditionen och i den tidstypiska formen tema med variationer.

Budskapet då? "El pueblo unido..." är ett slagord. men också en sång av Sergio Ortega och gruppen Quilapayún. Den sången hade en enande kraft under de vidriga dagarna på stadion i Santiago de Chile efter militärkuppen 1973. Senare har den blivit en symbol för befrielsekampen i Chile och övriga Latinamerika. Händelsevis är den också ett tema som lämpar sig väl för variationer.

1776 års amerikanska självständighetsförklaring är ett radikalt aktstycke. Där talas om folkens rätt att störta maktfullkomliga regimer. Det ligger onekligen en poäng i att påminna om kuppen i Chile när detta pappers 200-årsdag ska firas.

Den poängen håller dock knappast för hela 36 variationer. Men Rzewskis stycke har fler dimensioner. Enighet är ett nyckelord för kompositionen. Musiken gestaltar en enighet över historiska, geografiska och kulturella avstånd. Där finns avsnitt som associerar till tonsättare från skilda epoker, Chopin, Paganini, Liszt, Wagner, Musorgskij, Schönberg, Webern, Ives, Cage, Stockhausen.

Andra avsnitt påminner om afroamerikansk och latinamerikansk musik och folkmusik från Balkan. Kampsånger som "Bandeira Rossa" och Eislers "Solidaritätslied" vävs också in i den mångfärgade helheten.

Även det musikaliska formbygget präglas av en enhetstanke. Denna ligger naturligtvis redan i variationsformen som sådan, men Rzewski har genomfört den från de minsta cellerna till infrastrukturen. I åtskilliga variationer är temat demonterat till fragment som kalejdoskopiskt projiceras i spegelbilder och omvändningar. Det är en metod som påminner om 50-talets seriella teknik, men som genom den överskådliga storformen ändå blir möjlig att följa med blotta örat.

Stycket är organiserat i sex grupper om vardera sex variationer. I varje grupp är den sjätte variationen en sammanfattning av de fem föregående. Hela den sjätte gruppen är en sammanfattning av de fem föregående grupperna. På så sätt blir den 36:e variationen en flimrande mosaik av alla de 35 föregående variationerna innan temat återkommer i en avslutande, muskulös och segerviss version. Härigenom skapas en genom hela verket framåtriktad, starkt drivande kraft.

Nå, hur har stycket fungerat? Det har inte gjort karriär i pianoaftonsvängen, i varje fall inte ännu. På det området kommer sällan ny musik in. Mest har väl variationerna hittills spelats på konserter för nutida musik. Där väcker de emellanåt förargelse, dels genom sin mäktiga tidslängd, dels på grund av sin oblyga anknytning till såväl vänsterrörelse som etablissemang.

Är det en balansakt som är möjlig utan att budskapet korrumperas? Inte desto mindre blir en del lyssnare starkt drabbade. Detta är ett av dessa verk om vilka åsikterna går isär, men som inte lämnar någon oberörd.

FOLKE RABE