Bakgrund: Våren 1986 var jag på turné i USA med Nya Kulturkvartetten. Efter ett framträdande i Providence, R.I. for vi till New York och gjorde på vägen en avstickare till Charles Ives' trakter i Connecticut. På sommaren samma år mötte jag åter Ives, då på en konsert i DDR. Detta blev på hösten en liten betraktelse på Expressens kultursida. Rubriken är en travesti på en text av August Strindberg som står att finna i samlingen ”I vårbrytningen”. Den texten skildrar också en pilgrimsfärd men då till 1800-talspoeten och tullinspektören Elias Sehlstedt på Sandhamn och är betitlad ”Huruledes jag fann Sehlstedt”.


HURULEDES VI FANN IVES' HUS

På turné i New England, USA:s nordöstra hörn. Vi packar de stora bilarna utanför det anrika universitetet i Rhode Island och diskuterar rutten ned till New York.

- Det är inget särskilt att se och i Connecticut är alla människor knäppa, säger vår värd medan han vinkar av oss.

Jag tänker på vad hälsingar sade om dalmasar i min ungdom.

Resan går fort på motorvägen. När vi nästan avverkat de knäppas stat får vi för oss att göra en avstickare till West Redding för att titta på huset där Ives levde sina sista dagar. Charles Ives, en försäkringsföretagare som var hobbytonsättare på nätterna och blev en av de egensinnigaste musikskaparna under 1900-talet, inte bara i USA.

Vägen går inåt landet utefter en kedja av sjöar. Tät, gulgrön lövskog. Det är april och hektisk lövsprickning. Redding visar sig innebära spridda hus i skogen.

Vi möter en polis: Ives, kompositören? Jovisst! Men då får ni fortsätta till Danbury. Han ritar en karta och prickar in the Ives House vid stranden av en damm i den gamla hattmakarstaden.

Inne i Danbury - Ives' födelsestad - hittar vi efter åtskilligt letande ett gråvitt, anspråkslöst och igenbommat trähus, lite för sig självt på en äng. Det är tydligen ditflyttat nyligen. Vi står på tå och gluttar genom fönstren.

Jovisst! Ett piano, övertäckta möbler, en köksspis, en vattenklosett och några lådor med adresslapp: "Ives House". Vi hade kommit rätt. Tänk va! Ives' dass!

Det är sent och vi måste snart låta oss sugas med i strömmen på motorvägen in mot New York.

* * * * *

Några månader senare i en liten stad i södra DDR. En varm fridfull kväll i det naturvetenskapliga museets barocksal. En lokal pianist ger Ives' stora "Concord-sonat" (1909-15) ett lysande framförande; på en gång innerligt och kraftfullt. Stycket ansågs länge vara ospelbart.

I pauserna mellan satserna läser en musikforskare texter av Ives och Concord-författarna; Emerson, Thoreau m fl. I DDR är musikforskarna integrerade med musiker och tonsättare på ett sätt som jag inte sett någon annanstans. De är satta att fungera som uttolkare av de icke-verbala ljudvurmarna, förmodligen enligt någon musikpolitisk generalplan. Ibland kan nog resultatet bli groteskt, men den här Ives-föreställningen var ett fint litet Gesamtkunstwerk.

Det är annars sällsamt att möta Ives just här. I DDR har det gamla, centraleuropeiska musiketablissemanget övervintrat som nästan ingen annanstans. Och just detta musiktyskeri var måltavla för en hel del av Ives' ironi.

* * * * *

Nyligen fick jag besked. Huset på ängen var inte flyttat från West Redding utan det var hans födelsehus som stått på annan plats i Danbury. Så då var det inte hans dass. Men det var fint ändå.

Copyright © Folke Rabe och Expressen, 1986