Vid mitten av 1900-talet var Sten Broman (1902-83) en - genom sina musikfrågesporter i radio och TV - populär musikauktoritet och färgstark personlighet. Han var också känd som notorisk dragspelshatare och brukade motivera detta med påståendet att dragspelet skulle vara "synnerligen övertonsfattigt". För min del tyckte jag att det argumentet var både tvivelaktigt och direkt felaktigt och föranstaltade därför om en spektralanalys av ett dragspel. Analysen publicerades i Rikskonserters tidskrift Tonfallet nr 2, 1970. En dagstidning vädrade bråk och ringde upp Broman för att få en kommentar. Ärkeskåningen Sten Broman meddelade då kort och suveränt att han inte brydde sig om vad man gjorde för mätningar uppe i Stockholm. Här är i alla fall analysen. Det lyser nog igenom att den är ett barn av det tidiga 1970-talet.



FÖRKROSSANDE SEGER FÖR DRAGSPELET?

Åtskillig het debatt under de senaste åren har gällt det faktum att somlig musik a priori anses bättre och finare än annan. I samband med sådana resonemang har man ofta gjort en sammankoppling med ljudkällorna - instrumenten. En av de äldsta och käraste punch-bollarna i sådana sammanhang har som bekant varit dragspelet.

De mästrande spolningarna av dragspelet har uppenbarligen haft en rad negativa följder. Vi vet att en auktoritär förpassning ner i stövelskaftens mörker lätt föder revanschkänslor och fanatism. En hel del av det kultmässiga dyrkandet av bälgmusiken kan nog ha sådana grunder.

Mer timida själar riktar i stället blygt rodnande blicken mot marken. Eric Forsgrens TV-program "Oss dragspelare emellan”, som gick i repris för några månader sedan, gav en del rätt gripande prov på den reaktionen. Man frågar sig: Är det inte ett elände att folk skall behöva skämmas över sitt musikintresse?

Den mest frejdade dragspelshataren är som bekant vår vän musikfrågaren dr Broman. Genom sin omfattande verksamhet i massmedia under en lång följd av år har han vunnit en fullkomligt förkrossande auktoritet. Inför hans kanonader har mången bälgavän försagt fått böja huvudet. Ett av de argument mot dragspelet som han har brukat dra fram, är att det skulle vara ett synnerligen övertonsfattigt instrument. Det påståendet är alldeles särskilt försåtligt, eftersom ytterst få människor har tekniska resurser att bevisa motsatsen.

Nu är vi några stycken som - på rent gehörsmässiga grunder - har tyckt att dragspelet genom sin allmänt sett ljusa, nästan vassa klang tvärtom måste vara ett osedvanligt övertonsrikt instrument. Och eftersom Rikskonserter skall ge landet service i musikaliska ärenden (och frågan om dragspelet måste väl betraktas som en riksangelägenhet), ställdes resurser till förfogande för en spektralanalys av dragspelet.

För att förtydliga analysen valde vi att göra en jämförelse med ett instrument som åtnjuter hög grad av respektabilitet men som vi gehörsmässigt bedömde som tämligen övertonsfattigt, nämligen valthornet. (Det instrumentet kom in i den instrumentala, europeiska konstmusiken på ett relativt tidigt stadium - 1600-talet - och har sedan dess flitigt utnyttjats även av de yppersta bland tonsättare, främst i orkestrala sammanhang men även i kammarmusik och solokonserter. Bl. a. har J. S. Bach, W. A. Mozart, R. Strauss och B. Britten komponerat konsertant musik för horn.)

Vi spelade alltså in tonen ettstrukna a' (ca 440 Hz) med två mycket framstående instrumentalister på respektive instrument, nämligen Rolf Bengtsson, förste hornist i Stockholms filharmoniska orkester liksom medlem av dess internationellt prisade blåsarkvintett, respektive Walle Söderlund, välkänd dragspelare som numera driver musikaffär i Stockholm. För att få en analys på vetenskaplig nivå engagerade vi en av Sveriges Radios mest noggranna specialtekniker, Per Söderström. Dragspelstonen hämtades från en enkel enkörig stämma (motsvarande 8-fotstämma) i ett spel av märket ZERO SETTE B26C

Hornet visade sig ha en kraftig grundton med endast ett fåtal svaga övertoner som brant avtog i ljudstyrka med stigande deltonsnummer. Den 4:e deltonen var den högsta som med säkerhet kunde mätas. Alltså en utpräglat övertonsfattig klang.

Hos dragspelet fanns emellertid övertoner ända upp i hörbarhetsområdets övre gränsregioner. De gick att mäta ända upp t. o. m. 26:e deltonen (11.484,2 Hz). Deltonerna 3-5 befann sig på ungefär samma ljudstyrkenivå som grundtonen, men ända upp t. o. m. 11:e deltonen var ljudstyrkan tämligen ansenlig. Därefter avtog den sakta, men ännu 18:e deltonen hade en icke helt oväsentlig ljudstyrkenivå. Alltså en utpräglat övertonsrik klang.

Övertonsuppbyggnaden hos båda instrumenten var strikt harmonisk, m. a. o. övertonsfrekvenserna var multiplar på grundfrekvensen.

Konklusionen av analysen blir att dr Broman har använt ojusta argument i sin smutskastning av dragspelet. Samtidigt fick vi belägg för något vi redan visste innan: Fysikaliska fakta och subjektiv upplevelse är två skilda saker. Ett instruments ton blir varken bättre eller sämre p. g. a. antalet övertoner, lika lite som ett stycke musik blir bättre eller sämre p. g. a. antalet ackord, vilket dock emellanåt hävdas. Lyckligtvis finns det här inte utrymme för spekulation över vilka lagar som kunde tänkas avgöra hur musik blir bra respektive dålig. Dock tycker jag fortfarande att det är ett elände att en del folk skall behöva skämmas över sitt musikintresse samtidigt som andra yvs.


Tekniska data:

Analysen genomfördes på Elektronmusikstudion (EMS) i Stockholm. Tonerna togs upp
med riktad mikrofon placerad 1-2 m från instrumenten (normal närbildsklang eftersträvades) och spelades in på bandspelare typ Telefunken M5B, halvspår. Banden (Agfa 525) lades i slinga och sändes in i ett kontrollbord med distorsion uppmätt till mindre än 0,5 %. Deltonsmätningen genomfördes med hjälp av en våganalysator typ GR 1900 Wave Analyzer. Som kontrollorgan användes en frekvensräknare typ TSI modell 361.

FOLKE RABE

Publicerad i tidskriften Tonfallet, nr 2 1970.