THE BEATLES

1963/64 arbetade jag som musiklärare på mellanstadiet i en stockholmsförort. Eleverna tog ofta med sig sina skivor och ville spela dem för mig. Just då var The Beatles på väg mot sitt globala genombrott och de flesta av elevernas plattor var förstås med The Beatles. Jag blev överraskad av originaliteten i deras musik. Sommaren -64 gick jag och hörde dem live på Johanneshovs Isstadion och bestämde mig då för att tränga djupare in i deras produktion i avsikt att kanske skriva något om den. Den 29 augusti var det dags. Då publicerade Expressen min analytiska artikel. Den väckte ganska mycket uppmärksamhet och ledde till att jag under de följande åren blev ombedd att skriva artiklar och recensera Beatles-skivor när de kom ut.


Expressens kulturredaktion anade sensation och gjorde en remsa med porträtt som sattes in längst ned på förstasidan:

”Visst är det musik det Beatles bjuder sina anhängare, skriver idag FOLKE RABE, ung tonsättare och musikskribent. En stor del av deras melodier är personliga och originellt utformade. Beatles skiljer sig från den stora popmassan. Det märkligaste med deras musik är rikedom på formtyper i melodierna och personligast av musiken är den som skrivits av Beatles själva.”

* * * * * * * * * *

BEATLES - VISST ÄR DET MUSIK!

Folke Rabe - ung tonsättare och musikskribent - har lyssnat på en ryktbar kvartett och funnit den väl värd en analys ur musikalisk synpunkt: "En stor del av deras melodier är personliga och ... originellt utformade."

SKRIVERIER utan ände har ägnats The Beatles. Men det är anmärkningsvärt att så försvinnande litet handlar om deras musik; ändå var de ju från början enbart en grupp musiker.

Givetvis kan man säga att kvartettens position i tillvaron är mer sensationell än dess konstutövning, och det finns väl de som anser att musiken har haft liten eller ingen betydelse för dess karriär. I vissa kretsar tycks man också anse att The Beatles musik inte nämnvärt skiljer sig från andra popgruppers. En svensk musikkritiker erkänner t o m - tydligen inte utan en viss stolthet - att han aldrig har hört The Beatles. Men yttrar sig gör han. Hur står det till med den musikaliska allmänbildningen? Sådant främjar bara det kategoritänkande som så orimligt försenade t ex jazzmusikens erkännande. För egen del har jag tyckt mig finna klart originella drag hos The Beatles. Därför har jag underkastat deras skivproduktion en kritisk granskning. För resultatet av detta ingalunda tråkiga arbete skall jag här redogöra.

FALSETT
Till de viktigaste musikaliska egenskaperna hos en popgrupp hör ett personligt "sound". Detta består antingen av en klangfärgsegenhet hos gruppen eller av ett återkommande stildrag i arrangemangen.

Hos The Beatles finns prov på bådadera. Det förstnämnda inslaget är ganska svårdefinierat. Det ligger i den vokala delen av utförandet och består bl a av röstklangen hos några av sångarna, främst i det högre registret (ibland falsett), ofta i förening med ett speciellt lyriskt vibrato och en originellt "böjlig" artikulation av texten. (Sångarnas Liverpool-dialekt torde här spela en viss roll.) Detta märks bäst i flerstämmiga sammanhang; t ex i "Please please me" finns några tydliga exempel. Hur karakteristisk vokalklangen är framgår av att en engelsk ensemble f n gör stor lycka med en beatles-parodi där just den sidan av saken skickligt imiteras.

Den arrangemangstekniska egenart som jag har tyckt mig finna är inte lika genomgående, men den är betydelsefull speciellt som den dyker upp i några av gruppens största skivsuccéer. Den består i framhävandet av s k tomma samklangsintervall (kvarter och kvinter) på väsentliga ställen och grundar sig sannolikt på det faktum, att de flesta av arrangemangen är högst 2- eller 3-stämmiga. Typiska exempel finner vi bl a i ”I want to hold your hand" och "She loves you". Jag kan inte minnas att jag har funnit denna teknik hos andra popgrupper.

The Beatles arrangemang är ibland verkligt raffinerade i sin växling mellan solo och unisono, med och utan bakgrundsensembler, samt sin flerstämmighet med skilda stämföringsprinciper. Av deras i Sverige hittills utgivna skrivproduktion (51 nummer) är en knapp tredjedel av vokalsatserna relativt primitivt arrangerade (solo eller unisono) medan resten är mer eller mindre komplicerad i sin konstruktion.

En av de vanligaste klyschorna när det gäller popmusiken är påståendet att den bara använder tre ackord (tonika, subdominant och dominant). Povel Ramel går så långt som till att "man skall kunna en fem - sex ackord ungefär och att kärleken är en schschchimäär" (”När schlagern dog"). The Beatles kan fler ackord. Normalt använder de minst ett tiotal och i speciella fall ännu fler.

Nu förhåller det sig ju så att antalet ackord säger ganska litet om graden av harmoniskt raffinemang. Viktigare är sättet att kombinera. I en tredjedel av repertoaren förekommer en påfallande effektiv eller ovanlig harmonik, i varje fall med hänsyn till den musikart det är fråga om. Inte sällan är det slående med vilket artisteri The Beatles behandlar sitt harmoniska material. De som undervisar i harmonilära (koralharmonisering etc.) har anledning att mysa förnöjt och nicka gillande.

Skillnaden mellan The Beatles och den breda popmassan torde belysas av följande. Liverpoolmusikanterna har komponerat och spelat in en melodi vid namn "All my loving" som i våras var en enorm succé. Stycket innehåller bl a en kontinuerlig och mycket effektiv harmonisk stegring - här måste jag uttrycka mig litet tekniskt - från subdominant via subdominantparallell till subsubdominant med upplösning till dominant. När samma melodi i Sveriges Radios twistbandtävling var föremål för exekution av en svensk amatörgrupp, fuskades hela förloppet bort via två banala ackord i stället för den meningsfulla och direkt spännande kedjan av fyra.

Till de intressantaste exemplen på avancerad harmonik hos the Beatles hör "Hold me tight” med dess tonikavariantparalleller och - kanske främst - introduktionen till - ”If I fell" (ur musiken till filmen "A hard dav's night”) som med sina våldsamma modulationssprång är direkt tonalitetsupplösande i nästan senromantisk anda.

SVÅRLÄRT
Det märkligaste med The Beatles musik är emellertid rikedomen på formtyper i melodierna. Den amerikanska eller amerikanskpåverkade populärmusiken under vårt århundrade har nästan slaviskt följt vissa fastlagda formschemata. Av det i Sverige publicerade Beatlesmaterialet avviker drygt 78 % från skoltyperna. Personligast är de melodier som har skrivits av The Beatles själva. Man märker en förkärlek för den vanliga AABA-formen, men endast i fyra fall förekommer den i sin skoltyp: ”32-taktare med stick", det vill säga fyra 8-taktsperioder. I stället blommar en rik flora av intressanta varianter. I originalnumren (mer än två tredjedelar av samtliga och alla utom ett signerade Lennon/McCartney) finner man sålunda ofta mycket ovanliga periodiseringar - t ex om 7. l1, 13 och 15 takter - men de är alltid framsprungna ur en melodisk-harmonisk logik, legitimerade av en inre följdriktighet. Kompositörerna anpassar formschemat efter melodins krav utan att ta hänsyn till periodkonventionerna. Ofta är formuppläggningen så komplicerad (genom flertydiga övergångar och liknande) att man först efter upprepat lyssnande blir klar över uppbyggnaden.

Det skulle kräva en hel del utrymme att genomföra en grundlig melodisk analys. Låt mig i stället ge en subjektiv sammanfattning. Jag finner en stor del av The Beatles' melodier personliga och inom ramen för sin genre originellt utformade. De bjuder inte sällan på överraskande intervallkombinationer, och särskilt intressant finner jag den fortspinningsteknik som ofta är en följd av den oregelbundna periodiken. För övrigt råkar man ofta ut för den tänkvärda upplevelsen att The Beatles' musik är svår att minnas och återge, medan den vid avlyssnande genast ter sig välbekant. Detta gäller åtminstone de stycken som inte blivit hitlistesuccéer.

BARNRAMSOR
Ytterligare några omständigheter kan vara värda att framhålla. Bortsett från sin frisyr tycks The Beatles vara välgörande fria från ytliga "gimmicks". Musikaliska sådana förekommer knappast alls, varför deras musik i sin genre framstår som ovanligt ren. Den koncentration på speciella textfragment - ”barnramsor" som någon kritiker uttryckt sig - som många popensembler hänger sig åt (liksom även Bach, Mozart m fl) är inte regel hos The Beatles. Den finns ibland i de refrängbetonade avsnitten, som för övrigt ofta på ett ovanligt sätt är "insmugna" i helheten, medan de versbetonade delarna, som mycket sällan liknar vanliga schlagerverser, är ganska ordrika. De litterära kvaliteterna skall inte behandlas här, även om det kunde vara frestande att jämföra sångtexterna med de vilda och häpnadsväckande ordfantasier som fyller John Lennons bok (”In his own write”) från i våras.

EJ BANALA
En sak som kan tyckas vara ett fattigdomsbevis är bristen på modulationer, det vill säga tonartsbyten inom ett och samma nummer. Sådana förekommer endast i en av inspelningarna. Men å andra sidan kan detta ses som en reaktion mot det schablonmässiga modulerande som länge har förekommit inom populärmusiken. Likaså följer rytmiken i allmänhet de mönster som är vanliga inom genren. Men lyssna på ett stycke som "A taste of honey"! Där hittar man växlingar mellan 3- och 4-takt som man får leta länge och förgäves efter i annan popmusik.

Popmusiken avfärdas rutinmässigt sorn banal, full av klichéer och fri från musikaliska överraskningsmoment. The Beatles är inte banala.

Copyright © Folke Rabe och Expressen, 1964-08-29


* * * * * * * * * *

”EFTERSKÖRD 1”:
Som sagt, den här artikeln ledde till många andra uppdrag. När Beatles' Sgt. Pepper-LP kom 1967, vände sig sålunda Sveriges Radios ”OBS! Kulturkvarten” till mig och ville att jag skulle kommentera den nya skivan. Den skulle släppas 1 juni 1967 i London, förväntningarna var högt spända och ryktena legio. Hela skivans innehåll fördes över på ledning från London till Radiohuset i Stockholm. Jag hade också bett Radion se till att hela texten på omslaget fördes över.

Det textmedium som på den tiden stod till buds var Telex. Döm om vår förvåning när det kom en Telex-remsa som väl var 10-20 meter lång med en A4s bredd! Vi hade ju bara räknat med låttitlarna och knappast något mer, men på Sgt Pepper-LPns omslag var ju samtliga låttexter återgivna förutom alla credits. Så mycket mapptext brukade det aldrig finnas på pop-produktioner vid den tiden. Någon stackare i London hade fått sitta och knacka ned hela omslagstexten! Gissa om vi fick dåligt samvete…


"EFTERSKÖRD 2":
Eller kanske snarare "förskörd"...

1964 hade Jan Barks och min trombonekvartett "Bolos" valts ut för framförande vid ISCMs "Världsmusikfest" i Köpenhamn. Det var en varm majkväll då vi skulle spela stycket i Glyptoteket med vår grupp Kulturkvartetten, så vi struntade i mörk kostym och spelade i sommarkläder, kortärmade skjortor o s v vilket på den tiden väckte en del uppseende. I sin recension i Berlingske Tidende 30 maj 1964 skrev tonsättaren Bernhard Lewkovitch (salig i åminnelse) följande:

"---Svenskerne Jan Bark/Folke Rabe havde noget for fire basuner, hvormed de gebaerdede sig som noget i retning av The Beatles..." det vill säga ...där de betedde sig som någonting i stil med The Beatles.

Hans avsikt var säkert att med detta ge oss en dräpande avhyvling. Men det skulle inte dröja särskilt länge förrän raderna nog fick en lite annan laddning...

Folke Rabe, 2006