NÄR ÄR MUSIKEN ÄKTA?

Man talar ibland om ”äkta japansk hovmusik” eller ”autentisk svensk spelmansmusik”. Men vad är ”äkta” och ”autentisk”?

Visst kan genuin musik förvanskas. Det som är originellt och taggigt kan slätas ut och nivelleras när musiken görs till föremål för exploatering. Men när är musiken äkta? Finns det någon punkt när den är absolut autentisk?

Det fanns en tid då jag trodde på förekomsten av absolut autentisk folkmusik t ex. Men när jag kom i närmare kontakt med genuina musikformer - sådana som fortfarande lever och utvecklas - blev jag mer tveksam. Är det inte så att den genuina musiken lever i en ständig process där den påverkas av olika krafter och på så sätt speglar utvecklingen i samhället. Det finns ingen början eller slut på musikhistorien. På varje tidpunkt är den lika autentisk.

Lyssna t ex på den gamla Caprice-LPn "Kvad-dans från Färöarna". Där sjunger Nólsoy-borna ur Sigurdkvädet med rötter i 1300-talet. Strax efter sjunger de i samma uråldriga stil en norsk sjömansmelodi som vi i Sverige känner som "Turalleri". Det är, tycker jag, ett fantastiskt exempel på en levande musikalisk omsmältningsprocess.

Eller tag hela den afroamerikanska musiken i vidaste mening. Vilken enorm provkarta på sammansmältningar, påverkningar och kollisioner mellan olika musikaliska traditioner. Vilken oändligt omfattande och upplevelserik spegling av den nya världens framväxt under halvtannat sekel. Där finns förvisso många lärorika exempel på exploatering även om resultaten inte alltid har lett till utslätning. Men där finns väl så mycket genuint uttryck.

Antingen absolut autentisk eller dynamiskt föränderlig. Hur väljer du? Finns där ett samband med en attityd till musiken eller kanske rentav till livet?

FOLKE RABE

Denna artikel trycktes ursprungligen i tidskriften Tonfallet 1979, nr 2 som ett inlägg i en då pågående debatt. Här är den lätt omarbetad.

Copyright © 1971, Folke Rabe och Tonfallet. All rights reserved.