MITT TASKIGA 50-TAL

Under hela 1950-talet var jag verksam som jazz- och dansmusiker. Mot slutet av decenniet började jag också komponera. Här några tillbakablickar.

Jazz- och dansmusiker kunde man på den tiden vara vid ett och samma tillfälle. I Folkets Hus på lördagskvällarna fanns alltid en stående och lyssnande publik närmast estraden. Ambitiösa musiker som t ex Arne Domnerus. Carl-Henrik Norin och Lasse Gullin kunde fungera någotsånär kompromisslöst inom marknadskrafternas ramar. Men inte bara de. Det fanns plats för många mindre etablerade musiker också. Själv turnerade jag med Lulle Ellboj vid mitten av decenniet och med Jack Lidströms Hep Cats från 1958.

Alla vinterns lördagar åkte vi bil 50-60 mil, oftast norrut, spelade på kvällen, packade ihop och åkte sedan direkt hem igen. De mest eftersökta banden hade jobb på söndagskvällen också. Man utvecklade ett virtuoseri i att sova i (kalla) bilar. Snälla fans åkte också bil. 10-tals mil, för att lyssna och bjuda på brännvin i pausen.

När inte Snoddas eller Bertil Perrolf*) var attraktion förutsattes det att dansbandet svarade för scenshowen också. I mindre ambitiösa fall innebar det att man spelade samma repertoar men stående i stället för sittande., Annars hände det att trumpetaren spelade något med höga och långa toner eller att kapellmästaren drog en fräckis.

Jag ska inte idyllisera. Visst fanns det Sven Klangar**), men allmänt sett tror jag ändå att den tidens dansmusik kunde ge lyssnaren mer än dagens. Musiken var ännu inte alls lika hårt kommersiellt exploaterad som den blev sedan grammofonerna började gå med 33 och 45 varv i minuten. Det fanns fortfarande utrymme för lite olika sorter och det var ännu inte så komplicerat och riskfyllt att vara lokal arrangör av konsert- eller danstillställningar.

Storebrors röst talade amerikanska. Jazzförebilderna kom med få undantag från andra sidan Atlanten och inställningen till USA var ännu okritiskt beundrande. Om man tänker efter är det en ofattbart kompakt proamerikansk attitydpåverkan som generationer av européer utsattes för. Numera finns motbilder men dåtidens opposition var "galna bolsjeviker",

På den komponerade musikens område gjorde måndagsgruppen - i synnerhet Blomdahl - internationellt genombrott. Jag lyssnade särskilt gärna på Facetter och Kammarkonserten. Bo Wallner öppnade nya perspektiv och Karl-Birger var som en pappa för många av oss.

Annars talade storbror tyska, med förbundsrepublikansk accent naturligtvis. DDR och de östtyska tonsättarna log man medlidsamt åt. Gruppen kring Eimert, Stockhausen och
elektronstudion i Köln utvecklade kring sin musik en retorik och ett skriftställeri som tyngdes av pretentiös. germansk kvasiveteskaplighet, "Det måste vara bra märkvärdig musik som kräver sådan bruksanvisning", konstaterade en bitsk kollega. Vid sommarkurserna i Darmstadt odlades denna musikmytologi på internationellt plan med Boulez, Nono och många andra tillresta celebriteter.

Det är tacksamt att ironisera över Darmstadtandan. Ändå vill jag med kraft hävda att pseudovetenskapliga överbyggnader och seriell teknik inte utgör något hinder för skapandet av bra musik. Både före, under och efter 50-talet har det funnits folk som försökt att logiskt bevisa att den ena eller andra kompositionstekniken omöjliggör respektive främjar ett gott musikaliskt resultat. Nonsens!

De verk av Damstadtpamparna jag gillar är få, men ändå vill jag gärna erkänna deras betydelse för utvecklandet av andra uttryckssätt och -former än de dittills förhärskande symfoniska eller "retoriska", Det måste ha varit en förutsättning för musiken under 60-talet, inte minst den elektroniska. Men det var då snarare klanger och strukturer än konstruktionsprinciper och fisförnäma attityder som levde vidare.

50-talet var ju det kalla krigets tid på sätt och vis även inom tonsättarmusiken. Ju svårare man uttryckte sig desto duktigare och märkvärdigare var man. Och märkvärdig skulle man vara. 50-talet var en rädslans och osäkerhetens tid. Man passade på varandra och var skraj för att göra bort sig. Har vi inte tagit död på en del av den andan numera, eller.,,,,?

Bortsett från det där med jazz- och dansmusiken tycker jag att 50-talet var ett ganska taskigt decennium; en tid med övervägande negativa förtecken. Det blev roligare sedan.

FOLKE RABE


*) Folkkära scenpersonligheter på 1950-talet

**) Sven Klangs kvintett förekom i en föreställning (senare också film) av Musikteatergruppen Oktober. Den handlade om konflikten mellan dansbandsledaren Sven Klang och en av hans bandmedlemmar som var renodlad och kompromisslös jazzmusiker.


Denna lilla artikel var svaret på en enkät initierad av tidskriften Nutida Musik. Den publicerades i tidskriftens årgång 1981/82, nr 2.